Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - I. Krocketspelaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROCKETSPELAREN
uppförande mot oss. Jag gissar att det
fortfarande finns hundratusentals människor på
jorden, som är lika säkra som vi på att kunna
få allt det materiella goda de vill ha här i livet
och som tar detta på samma naturliga sätt.
Vi säger: ”Vad ska vi göra? Vart ska vi
resa?” Ingen tvingar oss. Vi är gräddan av
mänskligheten och vi flyter ovanpå.
Vi har ett hus i Upper Beamish Street, ett
stillsamt hörn i Hampshire, och vi reser
mycket. Faster är, som mången vet, en mycket
temperamentsfull dam — jag säger inte
tem-peramentsfull i någon obehaglig mening —
och ibland är vi eld och lågor för den
där Kvinnorörelsen för Universell Humanitet
— fast jag aldrig riktigt förstått vad det hela
går ut på — och då reser vi över hela världen
för den sakens skull, det vill säga under
förutsättning att vi kan få badrum ”en suite”,
för det är faster mycket noga med — och så
”knyter vi förbindelser” och det brukar vi
hålla på med tills det blir trassel vid ett
styrelseval eller något sådant och faster får
avsmak för det hela. Då ger vi upp
Kvinnorörelsen för Universell Humanitet på ett år
eller så och far omkring och gör rent hus på
alla krocketplaner tillsammans med kända
krocketstj ärnor, eller också vinner vi pris
i bågskjutning. Vi är båda två alldeles utmärkt
skickliga på pilbåge och Wilmerdings har
målat av faster som Diana. Men krocket, det är
nu vår särskilda gåva. Vi skulle alldeles säkert
inneha mästerskap om det inte vore så att vi
stötts tillbaka av den vulgära offentligheten.
Tennis spelar vi också riktigt bra och sämre
golfspelare kan man få se, men nu är det ju
modernt att ställa så höga fordringar på
tennis att vi inte vill uppträda, och golf har
den nackdelen att man inte vet vad för sorts
människor man blir sammanförd med. Ibland
bara vilar vi oss. Nu senast låg vi i Les
Noupets och vilade oss efter en ganska
nedslående Världsrörelsekonferens i Chicago. (Ju
mindre som sägs om de amerikanska delegerade
dess bättre, men faster var dem fullt vuxen.)
Det här tror jag är en fullt tillräcklig
beskrivning på mig och min miljö. Båda
gräsplanerna i Les Noupets var förträffliga och
vi hittade en duktig liten sekreterare och
maskinskriverska, som skötte fasters mycket
omfattande korrespondens rörande
Kvinnorörelsen och i synnerhet hennes
ärekränk-ningsmål mot mrs Glyco-Harriman; hon
steno-graferade alltsammans och skrev rent det på
maskin före tedags och gick igenom det med
faster på eftermiddagarna. Det fanns flera
stycken rätt trevliga människor där som man
kunde småprata med utan att riskera att bli på
något sätt intrasslad. Krocket en timme före
lunch och kanske på eftermiddagen igen, och
middag klockan åtta. Vi spelar aldrig bridge
förrän efter middagen, det är vår orubbliga
regel. Jag hade alltså ganska mycket ledig tid
till mitt förfogande, medan faster skötte sin
korrespondens och skrev brev som säkerligen
kunnat kallas ytterst oförskämda och spydiga
om man inte betänkte vad hon blivit utsatt
för. Jag tog en morgonpromenad upp till
Peronakällorna, där jag drack brunn — mer
för ro skull än som kur — och sen satt jag
försänkt i ett tillstånd av hälsosam lättja på
terrassen utanför Brunnshotellet och sköljde
bort bläcksmaken med en lämplig
förfrisk-ning. Fasters sympatier ligger nog snarast åt
absolutismen, men under de senaste åren har
jag kommit underfund med att om jag i all
stillhet följer mitt eget omdöme i dylika
fall, så är det inte endast tillåtet utan rentav
det bästa för oss båda. Jag menar att jag blir
trevligare att ha som sällskap på det viset.
Ja, jag tror detta ger en ganska god bild
av mig. Men nu ska jag med er tillåtelse hålla
mig i bakgrunden så att säga, eller kanske
snarare i ramen, och berätta om den första
av de bägge besynnerliga herrar, som jag
träffade på Peronaterrassen.
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
