Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - II. Skräcken hemsöker Cainsmarsh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
IL
SKRÄCKEN HEMSÖKER CAINSMARSH
Jag satt ute i solen på terrassen och
knaprade på en brioche och drack en oskyldig
vermut och soda när jag första gången fick
syn på doktor Finchatton. Han satt två bord
från mig, upptagen av ett nästan våldsamt
gräl med en hög böcker som han hade lånat
i Les Noupets’ kombinerade tesalong och
lånbibliotek. Han öppnade den ena efter den
andra, läste ett par sidor, bläddrade,
mumlade något och slängde dem ifrån sig på
marken med ett eftertryck som skulle drivit
människorna på biblioteket till förtvivlan.
Han såg upp och märkte min ogillande blick.
Först stirrade han på mig — sen log han.
— Böcker i dussinvis, sade han, böcker
i hundratal — men inte en enda är läsvärd.
Inte en enda handlar om — det.
(Det låg något så komiskt och oresonligt
över hans avsky att jag blev road.)
— Varför läser ni dem då? sade jag.
Läsning belastar minnet och hindrar en från att
tänka.
— Men det är just så jag vill ha det. Jag
har rest hit för att sluta tänka — för att
glömma. Men jag kan inte. Hans röst, som
i början var klar och tydlig, blev högljudd
och irriterad. De här böckerna antingen tråkar
ut mig eller irriterar mig. Och några
påminner mig till och med just om det jag
försöker glömma.
Med glas och karaff i handen klev han över
högen med de utdömda böckerna och satte sig
vid mitt bord utan att jag gjort någon invit.
Han såg mig rakt i ansiktet med ett uttryck
som var vänligt men på samma gång en aning
konstbesynnerligt. Jag vet att jag har ett. . .
nå ja kerubliknande utseende — för en
trettiotre års man åtminstone — och det var tydligt
att han uppskattade detta.
— Brukar ni tänka mycket? frågade han.
— Rätt mycket. Jag löser Times’ korsord
nästan varje dag. Jag spelar ofta schack — per
korrespondens huvudsakligen. Och jag är inte
så dum i bridge.
— Jag menar verkligt tänkande. Över saker
som förföljer er och oroar er och inte kan
förklaras.
— Jag låter mig inte oroas, sade jag.
— Ni intresserar er inte händelsevis för
spöken — och andar och sånt?
— Jag ställer mig avvaktande. Jag tror inte
på spöken, men jag förnekar dem heller inte
— om ni förstår vad jag menar. Jag har
aldrig sett någon ande. Men det finns en del
som talar för spiritismen — en hel del, trots
att mycket är bedrägeri. Jag skulle tro att
odödligheten har blivit bevisad nu tack vare
spiritismen och det är ju bara att vara
tacksam för. Min faster, miss Frobisher, är av den
bestämda uppfattningen. Fast jag är övertygad
om att borddans och seanser och sånt där är
specialisternas sak.
— Men om ni nu märkte att det fanns
spöken överallt omkring er?
— Det har jag aldrig märkt.
— Finns det ingenting häromkring till
exempel som gör er obehaglig till mods?
— Var? sade jag.
— Här, sade han och slog ut med handen
mot det lugna havet och den oskyldiga himlen.
— Varför här? sade jag.
— Ni märker ingenting?
— Nej.
— Den som hade er okänslighet — eller
orubblighet!
Han tömde sitt glas och beställde en halv
liter till. Han drack vanligt rött bordsvin, om
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
