Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - II. Skräcken hemsöker Cainsmarsh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROCKETSPELAREN
det nu var i hans smak eller för att han inte
var vinkännare.
— Märker ni verkligen ingenting? Ingen
fara?
— Jag har aldrig sett någonting mer
rogivande i mitt liv. Inte ett moln.
— Så känner inte jag det. Jag har varit
med om något mycket uppskakande och är
fortfarande ur gängorna. Konstigt... Ni
märker verkligen ingenting? Kanske det ändå bara
är efterdyningar ...
— Vad är det som har hänt? Vad för sorts
efterdyningar?
— Jag skulle vilja berätta det för er, sade
han. Men det är rätt långt.
— Gå på, sade jag.
Och med den inledningen började han sin
historia. Han var ganska osammanhängande
först, men så småningom kom han i gång. Han
talade om detta för mig, inte därför att han
särskilt gärna ville att just jag skulle höra det
utan därför att han kände ett stort behov att
överhuvudtaget få berätta det för någon och
höra hur det lät. När han hade kommit i gång
avbröt jag mycket litet.
Det var kanske oklokt av mig att alls låta
honom börja. Jag visste ju ingenting om
honom. Jag fick lov att fråga om hans namn
innan han sade det. Tydligen var han underlig
på något sätt. Jag borde ha tänkt på att
den stora byggningen utanför staden var ett
vilohem för nervsjuka, en psyko-terapeutisk
anstalt, som det heter nuförtiden. Det klokaste
hade varit om jag under en eller annan
förevändning hade dragit mig tillbaka innan han
hunnit börja.
Och ändå fanns det ingenting hos honom
som direkt höll en på avstånd, ingenting
excentriskt i hans sätt eller uppträdande. Han
hade det tröttkörda utseende som är vanligt
hos människor med dålig sömn — han var
lite svart under ögonen men för övrigt alldeles
normal. Han var på engelsmäns vanliga sätt
klädd i en diskret grå kostym. Skjortan var
kulört och slipsen föga iögonfallande. Den
satt lite på sned, men det behövde inte ha
någonting att betyda. Det finns gott om folk
som aldrig knyter sin slips så att den sitter
still. Fast hur de står ut med det är mer än
jag lyckats fatta. Det är ju så enkelt att knyta
en slips som den ska knytas. Han var avgjort
mager och såg relativt bra ut, med en
känslig mun — antar jag att man skulle kalla
det — under en kort mustasch. Han satt
nästan hela tiden framåtlutad med armarna
korslagda över bröstet ungefär som en katt
som ligger på sina tassar. Han talade kanske
en aning upprört, fast han tycktes lägga an
på självkontroll. Eftersom jag hade nästan
en timme till min disposition, innan jag skulle
gå ned till Les Noupets igen, så lät jag honom
hållas utan något försök att avbryta honom.
— Först trodde jag att det var träsken,
sade han.
— Vilka träsk?
— Omkring Cainsmarsh. Ni känner väl till
Cainsmarsh?
Jag var ganska bra i geografi i skolan, men
jag kunde inte erinra mig det namnet. Dock
hade jag inte lust att erkänna min okunnighet
så där utan vidare. Någonting i ordet lät
bekant. Det kanske var slutstavelsen. Dimmiga
begrepp om ett lågland som långa sträckor
står under vatten, svarta, sura halmtak under
en tung himmel, myggsång och gamla
förtöjda pråmar for genom mitt huvud.
— Som gjort för malaria och reumatiska
åkommor, sade han liksom för att bekräfta
mina tankar. Jag övertog en praktik där — ni
får ursäkta att jag måste ha med lite
självbiografiska fakta. Jag tog den dels för att
jag fick den mycket billigt — med mina små
tillgångar är jag tvungen att på något sätt
försörja mig — dels för att jag ville bort
ifrån sjukhuset och London och vila min
hjärna. Jag var utarbetad och besviken. Men
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
