Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - II. Skräcken hemsöker Cainsmarsh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
mängd så kan ju ett mord mer eller mindre
totalt förrycka proportionerna. När man stod
ansikte mot ansikte med folket mitt på dan
fann man alls inget mordiskt i deras sätt. De
såg en aldrig rakt i ögonen, men det kanske
hörde till deras uppfattning om vad som var
passande. Det var väl bara ett egendomligt
sammanträffande att här under de sista fem
åren förekommit inte mindre än tre mord
på släktingar och grannar, tydligen förövade
i sinnesförvirring; till två hade man ännu inte
funnit gärningsmannen. Det tredje var ett
brodermord. När jag talte med kyrkoherden
om saken sade han någonting om
”degenererad befolkning — för mycket ingifte” och
gick över till något annat, som om det varit
ett obehagligt ämne utan särskilt intresse för
honom.
Den första verkliga känning, jag
personligen hade av det där ruvande och sällsamma
över Cainsmarsh, var en period av
sömnlöshet. Dittills hade jag haft en relativt god
sömn, men redan efter ett par månader ute
i marsklandet började jag få oroliga nätter.
Jag kunde vakna i ett tillstånd av djup oro
och utan att jag var man att upptäcka någon
fysiologisk orsak föll jag offer för onda
drömmar. Det var synnerligen egendomliga
drömmar, inte lika några jag hade haft förut. Det
var drömmar om hot och överfall och
bakhåll och förföljelser och om ursinniga strider
i självförsvar. Svettig och skälvande i varenda
lem kunde jag väckas av mina egna skrik
— dessa svaga, skugglika skrik som
drömmens faror avpressar oss. Somliga av
drömmarna lämnade efter sig en så stark
skräckstämning att jag var rädd att somna om. Jag
brukade försöka läsa, men vad jag än läste
under dessa nattliga timmar kunde jag inte
bli kvitt en hemsk känsla. Jag försökte alla
knep som en ung medicinare kan tänka ut för
att få ett slut på dessa enerverande
erfarenheter, men förgäves. Jag höll diet. Jag
motio
nerade. Jag brukade stiga upp och klä på mig
och törna ut, antingen till fots eller i bilen,
trots att rädslan inom mig gjorde starkt
motstånd. Skräcken från drömmen förföljde mig.
Nattmaran hängde över mig och gick inte
att skaka av. Jag var vaken och ändå drömde
jag. Aldrig förr har jag sett så olycksbådande
natthimlar. Jag var rädd för alla okända
skuggor — räddare än i barndomen. Det var
tillfällen under dessa nattliga färder, då jag
kunnat skrika högt efter dagsljuset som en
man som håller på att kvävas i ett lufttätt
rum måste skrika efter luft.
Som man kunde vänta sig kom denna
sömnlöshet att småningom undergräva mitt dagliga
liv. Jag blev nervös och inbillade mig en hel
del saker. Jag märkte att jag började ge efter
för lindriga hallucinationer, ungefär i stil med
dem som uppträder vid delirium tremens fast
mera hotande. Jag kunde fara runt med ett
ryck, därför att jag tyckte att en hund kom
smygande för att anfalla mig bakifrån, eller
jag kunde inbilla mig att en svart orm
slingrade sig fram under överdraget på min länstol.
Efter en tid inställde sig andra tecken på
bristande inre kontroll. Jag kom på mig själv
med att misstänka läkarna från Ön för en
sammansvärjning mot mig. De obetydligaste saker,
små förbigåenden, brott mot etiketten,
inbillade förebråelser, allt tog min fantasi fasta
på och förvandlade till näring för min
förföljelsemani. Jag fick lägga band på mig för
att inte skriva dumma brev eller fara ut mot
folk eller ställa tokiga frågor till dem. Efter
en tid började jag också finna något
olycksbådande i mina patienters tystnad och sätt
att skicka sig. Och när jag satt vid en
sjukbädd inbillade jag mig att det var ett
fientligt smygande av och till, ett ondskefullt
viskande och sammangaddande alldeles
utanför dörren.
Jag kunde inte förstå vad det var för fel
med mig. Jag rannsakade mig själv för att
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
