Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - III. Huvudskallen på museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
Den gången var jag fullt beredd att lyssna.
Jag tänkte inte då på möjligheten av att denna
historia någonsin skulle störa min egen
nattsömn. Drömmar brukar jag reservera för
vakna stunder. Då tycker jag om dem.
Dagdrömmar och fantasier .. . Då är de välkomna.
Man drömmer, men man känner sig alldeles
säker. Man kanske ryser, men man är inte
rädd på allvar. Jag tycker om otroliga
historier just därför att de är otroliga. Alltsen jag
i mina tidigaste pojkår upptäckte Edgar Allan
Poe har jag haft smak för det kusliga och
hemska, och trots fasters motstånd — hon
får riktiga vredesutbrott om man antyder att
någonting ovanligt eller abnormt
överhuvudtaget kan förekomma — har jag i all
stillhet tillfredsställt min smak så mycket jag
velat. Jag tror att faster har dödat sin fantasi
för länge sen, men jag har tämjt min till
ett husdjur som jag gärna leker med. Jag
tror inte att det någonsin kommer att rivas
på allvar. Det är en kissemisse som vet hur
långt den får gå — fast jag är inte lika säker
på det nu som förr. Men det kändes först
mycket angenämt att sitta här i säkerhet och
trygghet i Normandies klara solsken och höra
om det där skräckfyllda marsklandet.
— Fortsätt bara, sade jag, førtsätt!
— Jag kämpade emot så gott min utbildning
och mina krafter tillät, sade doktor Finchatton.
Det kändes skönt att få berusa sig och hålla
ett utmanande tal även om jag kanske i själva
verket bara inbillade mig att jag höll det. Den
natten sov jag, för första gången på veckor,
glömskans djupa sömn och steg upp
vederkvickt nästa dag för att se situationen i ögonen.
För en man i mitt yrke var det naturligt att
antaga att denna allmänna skräck och
inbill-ningssjuka, denna plåga som hemsökte en hel
trakt, måste komma av något giftämne i luften
eller vattnet eller jorden. Jag fattade ett privat
beslut att bara dricka kokt vatten och äta noga
lagad mat. Men jag tänkte mig också den
möjligheten att det var något mindre
materiellt som var verksamt här. Jag är ingen
materialist med förutfattade meningar. Jag
var fullt beredd att tro på en psykisk
infektion, fast naturligtvis inte på kyrkoherdens
Kainssöner. Morgonen därpå beslöt jag att
uppsöka den högkyrklige prästen i Marsh
Havering, pastor Mortover, föremålet för
kyrkoherdens synnerliga avsky, och höra vad
han hade att säga om saken.
Men jag fann den unge mannen lika rubbad
som sin kalvinistiske kollega. Om gubben
rörde ihop det hela med vetenskap och
utgrävningar och papism, så skyllde den yngre
på reformationen och gjorde stor affär av
puritanernas häxprocesser på
femtonhundratalet. Då bröts den andliga kontrollen,
bedyrade han med djup övertygelse. Allt
möjligt djävulskap kom åter över jorden. Enligt
honom var det inte Kain och hans onda söner
som gick igen och oroade oss. Det var
djävulen vi var besatta av. Vi måste återigen bli
en endräktig kristenhet och utdriva dessa onda
andar.
Han var en slätrakad och mycket blek ung
man, med vackra, rena drag, brinnande, mörka
ögon och en gäll tenor. Han gestikulerade
föga men knöt sina magra händer när han
talade. Om han hade varit katolik och inte
bara högkyrklig skulle han ha blivit utskickad
i missionen. Han hade just den rätta sortens
intensiva vältalighet. Och där satt han i sin
prästrock och tittade bort över min axel med
blicken höjd mot skyn och utlade texten om
hur man skulle driva ut andarna från
marsklandet. När jag hörde honom tala, förstod jag
att han hade huvudet fullt av långa
processioner, som långsamt slingrade sig fram över
slätten med fanor, baldakiner, mässhakar,
sjungande korgossar, svängande rökelsekar
och präster som stänkte vigvatten. Jag tänkte
på hur den gamle kyrkoherden skulle kika ut
genom det smutsiga fönstret i sitt arbetsrum
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
