Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - III. Huvudskallen på museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROCKETSPELAREN
och jag såg i fantasien hur han rusade ut hes
och snubblande med mord i blicken.
”Men där kommer att bli opposition”, sade
jag och därvid förvandlades pastor Mortovers
sätt. Han reste sig upp och slog ut med en
hand stel som en örnklo. ”Hindren måste
övervinnas”, sade han. Och i det ögonblicket
förstod jag varför människor blir dödade i
Belfast och Liverpool och Spanien.
Detta var egendomligt. Jag avbröt honom.
— Men, doktor Finchatton, vad har
Belfast och Liverpool och Spanien med
Cainsmarsh att göra? frågade jag.
Frågan kom honom att hejda sig för ett
ögonblick. Han såg på mig med ett mycket
egendomligt uttryck, något mittemellan
misstänksam granskning och halsstarrighet.
— Jag talade ju om Cainsmarsh, sade han
efter något övervägande.
— Ja, och vad har Belfast och Spanien
med det att göra?
— Ingenting. Jag nämnde dem väl för att
belysa .. . Låt mig nu se . .. avbryt mig
inte... Det var fanatismen jag tänkte på.
Båda dessa män, kyrkoherden och pastorn,
hade sin bestämda övertygelse — ja. Utan
tvivel upphöjda och ädla övertygelser, så som
de själva förkunnade dem. Men vad de
egentligen åstundade var att få slåss. De ville flyga
i strupen på varandra. Det var däri den giftiga
besattheten i marsklandet bestod. Det var inte
tro som upphetsade deras sinnen, utan det var
fruktan. Pastor Mortover ville skrika högt och
utmana folk . . .
Och det ville jag med, vad det beträffar.
Varför stod jag annars i dörren om natten
och skrek och rasade mot marsklandet? Och
hötte med näven?
Han såg på mig nästan som om han väntade
att jag skulle svara.
— Grekerna hade en benämning på det,
sade han. Panik. Endemisk panik, det var
marsklandets smitta.
— Ja, så kan man ju kalla saken, sade jag.
Men förklarar det någonting?
— Ni förstår kanske, sade doktor
Finchatton, att vid det laget hade jag en panikartad
skräck för paniken själv. Jag kände att jag
inte hade lång tid på mig — om jag inte
gjorde något för att driva ut marsklandets
onda andar skulle de säkert få mig i sitt våld.
Jag skulle bli knäckt. Jag skulle begå någon
våldshandling. Jag hade händelsevis inte något
särskilt angeläget som band mig just då, så
jag beslöt att skolka från mitt
mottagningsrum en halv dag och fara bort till museet
i Eastfolk. Jag skulle ta mig en grundlig och
lugnande titt på de där mammutbenen, som
tack vare kyrkoherdens antydningar började
anta ett alltför mänskligt utseende i min
fantasi. Och kanske språka lite med
intendenten, som jag hade hört skulle vara en
ovanligt dugande arkeolog.
Han befanns vara en mycket behaglig liten
man med ett brett, vänligt, skägglöst ansikte;
han hade glasögon och det var någonting
iakttagande i hans sätt. Han hade den sortens
uppmärksamma blick som man finner hos
skickliga fotografer och porträttmålare och
det var det enda som inte var riktigt angenämt
hos honom. Jag kom på honom med att titta
på mig varje gång jag vände mig bort. ..
Jag lät påskina att jag var mycket
intresserad av de verktyg av flinta, som är så
vanliga i de låga kullarna ovanför marsklandet,
och av de människorester som grävts upp där.
Han var entusiastisk för sitt ämne och tyckte
kanske att jag verkade intelligent. Han gav
sig in på en riktig historik över trakten.
”Den måste ha varit bebodd i tusentals år”,
sade jag.
”Hundratusentals”, berättade han. ”Här
bodde neanderthalmänniskor och ... Men låt
mig visa er vår stora stolthet!”
Han förde mig till ett låst glasskåp, där del
låg en tjock skalle med låg och utskjutande
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
