Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - III. Huvudskallen på museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
panna och som fortfarande tycktes sända
hotande blickar ur sina tomma ögonhålor.
Bredvid låg underkäken. Denna ruskiga,
brunfläckiga skatt var det fullständigaste
exemplaret i världen i sitt slag, sade han. Skallen
var nästan oskadad. Den hade redan löst ett
dussin lärda tvister som uppstått på grund av
det fragmentariska skick i vilket man funnit
dess medbröder. I en monter bredvid fanns
det också några halskotor och ett krokigt
lårben och en hel del mindre skärvor, men hela
det jordavsnitt i vilket man funnit dessa
kvarlevor hade ännu inte gåtts igenom, ty benen
var delvis upplösta och mycket sköra och
måste grävas fram ytterst försiktigt. Man gick
igenom jorden med stor omsorg. Man
hoppades att slutligen få fram ett så gott som
fullständigt skelett. Man hade också funnit
ett par, tre mycket primitiva och klumpiga
verktyg i den kalkklyfta, i vilken besten
kanske ramlat ned och blivit ihjälklämd och
begraven. Den lille museiföreståndaren
iakttog mig medan jag tog detta praktexemplar
i skärskådande. Jag fastnade för överkäkens
hotande grin och det skugglika liv, som
fortfarande låg på lur i de hålor, där ögonen en
gång hade glott på världen.
”Det där är väl vår förfader”, sade jag.
”Högst troligt”, svarade han.
”Att man har sånt i sitt blod”, sade jag.
Jag vände mig till hälften bort och sneglade
från sidan på vidundret. Och när jag talade
igen, gjorde jag det som om han också
lyssnade. Jag framställde ett dussin
amatörmässiga frågor. Det hade funnits otaliga
generationer av detta släkte, fick jag veta. Han och
hans gelikar hade morrande lufsat kring på
marsklandet under en hundra gånger så lång
tid som all upptecknad historia. Jämfört med
hans herravälde var vårt senare mänskliga
regemente bara från i går. Milliontals av dessa
djuriska varelser hade kommit och försvunnit
och lämnat efter sig kvarlevor och verktyg
och stenar som de hade huggit sönder eller
bränt röda i sina eldar och ben som de hade
gnagt på. Det fanns inte den minsta sten på
marsklandet, inte en tum av jorden som inte
deras fötter hade trampat på och deras händer
tagit i en myriad gånger.
”Det är inte utan att det är något visst
skräckinjagande över honom”, sade jag och
talade ut i luften, medan jag fattade mitt
beslut. Jag bestämde mig för att gå rakt på
sak. Jag frågade föreståndaren om han hade
hört — om han någon gång hade träffat på
den föreställningen att det spökade i
marsklandet.
Den prövande blicken bakom de förstorande
glasögonen blev intensivare. Han hade
tydligen hört något.
”Nå?” sade jag.
Men han ville att jag skulle börja. Han
väntade under tystnad och alltså blev jag
tvungen att fortsätta. Jag sade honom ungefär
allt det jag sagt er. ”Marsklandet har fått mig
i sitt grepp”, sade jag. ”Och om jag inte gör
något åt det, så kommer jag att bli vansinnig.
Jag kan omöjligt härda ut här — och jag är
tvungen att härda ut. Säg mig varför man får
så hemska drömmar här? Varför jagas man
av fruktan mitt på dagen och av en fasans
skräck om natten?”
”Ni är inte den första som har kommit till
mig med den frågan”, sade han med samma
iakttagande blick.
”Ni kan tala om det för mig”, sade jag.
”Vad är det?”
”Nej”, sade han.
Hans tal var lika försiktigt som hans blick
var vaksam. Han förklarade att när han for
ut på marsklandet för att göra utgrävningar
fick han tillfälle att se litet av folket. ”De
tycker inte om vårt arbete”, sade han. ”Jag
har aldrig hört om en sådan misstro mot
utgrävningar i någon annan del av världen.
Vidskepelsen är kanske särskilt stark här på
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
