Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - III. Huvudskallen på museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROCKETSPELAREN
trakten. Rädsla är nog smittsam. Det är inget
tvivel om att de är rädda, och jag tror att de
är räddare i dag än förr. Det är ofta mycket
svårt att få tillåtelse att gräva på privat
mark.”
Jag kunde se att han inte sade mig allt han
hade på hjärtat. Han tycktes säga detta till
mig på försök, som om han prövade sina
idéer på mig. Han berättade att han aldrig
sov ute på marsklandet ens om dagen. Ibland
när han sållade jord kunde han stanna och
lyssna och börja sålla igen och sen stanna
av igen. ”Ingenting att höra”, sade han, ”och
ändå står man så där på spänn.”
Han gjorde en paus. Jag såg hur han
mycket uppmärksamt och med ett
egendomligt uttryck betraktade skallen av
grottmänniskan, som låg vid väggen mellan oss.
”Ni tror väl inte att en ful best som den
där verkligen kan lämna efter sig en vålnad?”
sade jag.
”Han har lämnat sina ben efter sig”, sade
han. ”Tror ni att han hade någonting som
kan kallas själ? Någonting som alltjämt är
lystet att skada och plåga och skrämma?
Någonting djupt misstroget och lättretat?”
Nu var det min tur att stirra på honom.
”Det där tror ni inte på själv”, sade jag.
”Ni försöker suggerera på mig tanken. I en
eller annan avsikt.”
Han skrattade, fortfarande med blicken
stadigt riktad på mig.
”1 så fall har jag misslyckats”, sade han.
”Men jag ville verkligen suggerera er att
tänka så. Om vi kunde förvandla fruktan till
ett spöke vore det bra, för spöken kan man
få bukt med. Om vi gjorde den till en feber,
nå ja, så finns det ju botemedel för feber.
Men så länge det inte är något annat än en
panikartad skräck och ett pyrande raseri, vad
kan man då göra åt saken?”
”Mycket hyggligt av er att försöka rycka
upp mig på det viset — bereda min själ för
exorcism, så att säga. Men så lätt går det
inte.”
Då, sade doktor Finchatton, upphörde han
med sitt hypnotiska glasögonstirrande och
började tala mer öppet. Det han sade var
ganska metafysiskt och jag är just ingen
metafysiker. Det var konstigt och teoretiskt och
ändå — på ett sätt såg det ut som en sorts
förklaring. Jag ska försöka berätta det så gott
jag kan. Det uttryck han använde var att vi
håller på att bryta sönder ramen kring vårt
nu — Ramen omkring Nuet?
Doktor Finchatton såg frågande på mig. Jag
behöll min opartiska min. Jag hade inte den
avlägsnaste aning om vad ramen omkring
nuet var för någonting.
— Fortsätt! sade jag.
— Han stod vänd i profil och utan att
längre iakttaga mig; han stirrade ut genom
fönstret och talade om det som låg honom
om hjärtat. ”För en hundra år sen”, sade
han, ”levde folk mycket mer i nuet än de
gör nu. Det förflutna gick för dem högst
en fyra, fem tusen år tillbaka. Framtiden
sträckte sig knappast så långt. De levde i nuet
och något de kallade Evigheten. De visste
ingenting om det verkliga fjärran förflutna.
De visste inget om den verkliga framtiden.
Sånt där” — han nickade mot
grottmänniskans skalle — ”existerade helt enkelt inte.
Det var dött och begravet och borta från livet.
Vi levde inom en magisk cirkel och vi kände
oss omhändertagna och trygga. Men nu, under
de sista hundra åren eller så, har vi krossat
skyddet. Vi nosar i det förflutna, vi gräver
upp århundrade efter århundrade och vi spejar
längre och längre in i framtiden. Det är det
som är felet med oss.”
”Här i marsklandet?” sade jag.
”Överallt. Er kyrkoherde och er pastor
känner det instinktivt, fastän de inte kan ge
uttryck åt det eller inte uttrycker sig på
samma sätt som ni och jag. Ibland kommer
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
