- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / April 1937 Årg. 6 Nr 4 /
270

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - III. Huvudskallen på museet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

H. G. WELLS

det närmare ytan här i marsklandet, men det
finns överallt. Vi har krossat ramen omkring
det närvarande och det långa, svarta
förflutna av fruktan och hat, det som våra
farföräldrar inte kände till, aldrig misstänkte,
det strömmar nu tillbaka över oss. Och
framtiden öppnar sig som ett svalg för att sluka
oss. Djuret inom oss fruktar åter, rasar åter,
och det hålls inte längre tillbaka av den gamla
tron. Grottmänniskan, apan-förfadern,
besten-förfadern har kommit tillbaka. Det är så. Jag
kan försäkra er att jag talar om fakta. Det
pågår i detta nu och överallt. Ni bor i
marsklandet. Ni har känt av det i marsklandet. Men
jag säger er att denna återuppståndna vildhet
lever och tränger sig fram nu överallt.
Världen är fylld av hot, det här är inte det enda
stället.” Han avbröt sig och hans glasögon
blixtrade till när han tittade på mig och sen
återigen stirrade ut genom fönstret.

”Ja”, sade jag, ”det här låter nog mycket
storslaget och mystiskt, men vad hjälper det
mig? Vad ska jag göra?”

Han sade att det hela var någonting
själsligt som måste genomkämpas andligen.

”Men jag måste fara tillbaks till
marsklandet i kväll.”

Han gick på och talade om att nuets ram
var krossad och aldrig kunde lagas igen. Vi
måste vidga oss — vidga vår själ till att
omfatta en större värld, där grottmänniskan
var lika närvarande som dagens tidning och
tusen framtidsår stod och väntade vid tröskeln.

”Ja, det låter nog mycket bra”, sade jag,
”men vad betyder det? Vad ska jag ta mig
till just nu? Jag frågar er vad jag ska ta
mig till!”

Hans blick fästes åter på mig. ”Kämpa
striden till slut, om ni kan. Far tillbaka. Ni
kommer inte ifrån det genom att rymma er
väg. Far tillbaka och gå ännu en rond med
vad ni nu menar att det är, Ondskan, Skräcken,
Kains ande eller den där bestens ande!”

Han gjorde ett uppehåll och vi vände oss
båda om och stirrade på den klumpiga skallen,
som om vi kände att den hade någonting att
säga i saken.

”Vidga ert sinne efter de nya måtten”,
återtog han i mer förtrolig ton. ”Se det i ögonen
om ni kan. Och om ni sen fortfarande märker
att ni glider utför, så måste ni söka hjälp.
Då bör ni fara till London och få en särskild
behandling. Den läkare ni ska söka upp är
doktor Norbert, Harley Street 391 vill jag
minnas, men det kan jag ta reda på åt er.
Han är en av de första som har observerat
den där växande själsliga smittan ni lider
av och som kan ge er en sorts behandling
för den. För att säga som sanningen är så
hjälpte han mig. Fast hans metod är
hårdhänt och egendomlig. Jag hade en lindrig
släng av sjukan och eftersom jag råkade
höra talas om honom, så sökte jag honom.
På ett tidigt stadium. Han flyger över till
Les Noupets en eller två gånger i veckan. Det
finns en klinik där . . .”

Ja, det var vad intendenten i Eastfolks
museum hade att säga. Han hjälpte mig för
stunden. Hans moderna vetenskapliga jargong
var något jag kunde förstå. Jag kände att jag
inte längre jagades av någonting dunkelt och
obekant, utan all möjlighet till hjälp. Jag
var bara en experimenta tor som stod inför en
obehaglig och riskfylld men ingalunda
omöjlig uppgift.

Men jag hade inte lyckan med mig i den
sista ronden mot grottmänniskornas andar,
sade doktor Finchatton. Jag for tillbaka hem
medan det ännu var ljust. Och innan jag hade
hunnit hem fick jag se en gräslig syn. En hund
som hade blivit slagen till döds! Ja, slagen
till döds! Ni menar kanske att i en värld där
så många förfärliga saker händer, där är en
sönderflängd hund ingen stor affär. Men för
mig ... Jag såg honom ligga bland nässlorna
vid vägkanten. Jag trodde att någon bilist

270

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 17 21:52:32 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-4/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free