Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - III. Huvudskallen på museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROCKETSPELAREN
hade kört över honom och sen kastat honom
åt sidan. Jag steg ur för att övertyga mig om
att han var död. Han var inte bara död — han
hade blivit krossad till en enda köttig,
formlös massa, med något tungt, trubbigt föremål.
Det kan inte ha funnits ett helt ben kvar
i honom. Slagen måste ha haglat över honom
— en ursinnig virvelvind av slag.
Jag vet att för att vara medicinare är jag
överkänslig. I varje fall fortsatte jag hem
genom solskenet i ett tillstånd av fasa över
naturen, över de djupa svalg av grymhet som
finns i människan. Vad var det för ett van-,
sinnigt utbrott som gjort ända på det stackars
kräket?
Jag hade knappast varit hemma mer än tio
minuter då nästa chock kom. Saken kanske
också förefaller er obetydlig, men på mig
gjorde den ett överväldigande intryck. Det kom
ett bud på cykel från prästgården i Cross in
Slackness. Han flämtade och han var så
upprörd att jag först inte förstod vad han sade,
men sen begrep jag att gubben Rawdon hade
gått lös på sin stackars gamla hustru och
gjort sitt bästa för att slå ihjäl henne. Han
hade kastat omkull henne och slagit henne.
”Stackars gamla frun”, flämtade pojken.
”Doktorn måste komma strax. Vi har honom
bunden i uthuset och frun ligger på särigen där
uppe — hon är nästan ihjälskrämd — hon
är så rädd så hon kan inte tala. Och han
yrar om nånting ruskigt, ruskigt.. . Säger
att hon sökt förgifta honom .. . Han för ett
språk . ..”
Jag gick och tog ut bilen igen och for dit.
Jag ordnade så gott jag kunde för den stackars
gamla damen. Han hade inte skadat henne så
mycket som jag hade befarat; ett par
blåmärken men inga brutna ben. Det var mest chocken
och den vilda häpnaden hon led av. Strax därpå
kom två poliser och forslade gubben Rawdon
till polisstationen i Holdingham. Jag ville
inte gå ned och träffa honom. Hon sade bara
ett par, tre ord där hon låg. ”Edward!”
mumlade hon. Och sen i ytterlig förvåning: ”Men,
Edward!” Och så gällt och med en ton av
fasa: ”Edward!” Och så ett svagt skrik. Jag
gav henne ett sömnmedel och ordnade med
att en kvinna stannade hos henne över natten,
och sen for jag tillbaka hem.
Så länge jag haft något för händer hade
jag hållit mig uppe, men så snart jag kom
hem, blev jag ett vrak. Jag kunde inte äta
något. Jag drack en massa visky och i stället
för att gå och lägga mig domnade jag av
i en länstol framför brasan. Jag vaknade i full
skräck och fann brasan nästan utbrunnen. Jag
gick till sängs och när jag slutligen somnade,
kom drömmarna över mig och jag for upp
igen klarvaken. Jag steg upp, tog på mig en
gammal nattrock och gick ned och tände
brasan igen, besluten att till varje pris hålla
mig vaken. Men jag halvsov där och gick
tillbaka till min säng igen. På’det sättet släpade
jag mig hela natten igenom mellan sängen
och brasan. I mina drömmar var det en enda
röra av den stackars skrämda prästfrun, den
nästan lika ömkansvärde gubben och de idéer
som intendenten på museet satt i huvudet på
mig — samt ruvande över alltsammans den
där infernaliska paleolitiska skallen.
Allt mer och mer började hotet från den
där urtidsvarelsen att få makt med mig.
Varken sovande eller vaken kunde jag få hans
ögonlösa stirrande och hans triumferande grin
ur mina tankar. När jag var vaken såg jag
skallen för mig som den sett ut på museet:
som ett levande väsen som ställt en gåta och
var road av att höra våra trevande försök till
en lösning. I sömnen såg jag den lösgjord från
alla rimliga proportioner. Den blev gigantisk.
Den blev stor som en klippa, den blev ett
berg i vilket ögon och käkhålor var väldiga
grottor. Det verkade som om — vem kan
beskriva dessa drömmens effekter — som om
den oavbrutet lyfte sig uppåt och på samma
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
