Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - III. Huvudskallen på museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
gång ständigt välvde sig fraiftför mig. I
förgrunden såg jag de otaliga avkomlingarna
svärma som myror — det var ett myller av
människor som skyndade fram och åter med
hjälplösa gester av underkastelse eller dyrkan,
motstående en övermäktig impuls att kasta
sig ned i vidundrets allt uppslukande skugga.
Strax därpå begynte detta myller av folk att
ordna sig i led och kolonner, de ifördes
uniformer, ställdes upp och började marschera
mot den mörka skugghålan under hans nötta
och fläckiga tänder. Och efter en liten stund
kom det någonting långsamt framrinnande ur
detta mörker — någonting som sipprade och
droppade — någonting som uppenbarligen
smakade honom mycket gott. Blod!
Sen sade doktor Finchatton någonting
besynnerligt :
— Småbarn dödade på gatorna under
luftanfall.
Jag gjorde inga kommentarer. Jag höll mig
tyst och avvaktande. Det var en sidoreplik
som skådespelarna brukar säga. Han tog upp
sin berättelse där han slutat.
— Nästa morgon, fortsatte han efter en
begrundande paus, började jag telefonera som
en galning. Efter stora ansträngningar och
utgifter, som antagligen kommer att ruinera
mig, lyckades jag skaffa en vikarie; sen for
jag ögonblickligen i väg till London för alt
träffa denne Norbert och till varje pris
rädda min hälsa. Och det är Norbert som
har skickat mig hit. .. Norbert är en högst
ovanlig man. Han var inte alls sådan som
jag tänkt mig.
Doktor Finchatton slutade plötsligt. Han
såg på mig.
— Ja, det var alltihop.
Jag nickade tyst.
— Nå, sade han, vad säger ni om det?
— Om ett par dar kanske jag har min
mening klar. Just nu vet jag inte vad jag
ska säga. Det är otroligt och ändå får ni
mig nästan att tro det. Jag tror inte att det
hänt i verkligheten, förstår ni — så långt
vill jag inte gå — men jag tror att det har
hänt er.
— Precis. Jag är glad att få tala med en
sådan person som ni. Det är just det Norbert
vill att jag ska göra. Han vill att jag ska göra
mig förtrogen med vad som har hänt mig och
ta det på samma sätt som ni har tagit det,
så att jag lär mig skilja mellan verkligheten
— livets realiteter, som han säger — och
den väv av fruktan och inbillningar och
drömmar, som jag har svept in
verkligheten i. Han vill att jag ska se på världen
utan att känna. För när allt kommer
omkring ... vad tror ni?
Han såg på mig djupt allvarlig.
— Hur mycket av vad jag har berättat för
er är verkliga, konkreta händelser och hur
mycket är — ja, vad skall jag kalla det —
själsliga reaktioner? Gubben Rawdon som
överföll sin hustru, det var verkligt. Den
sönderbråkade hunden var verklig. Norbert
vill att jag i lugn och ro ska tala om det med
någon som förefaller väl balanserad och som
inte bekymrar sig alltför mycket om det
förflutna och framtiden. Så atf jag kan se fakta
som fakta och inte som skräck och fasa. Han
vill föra mig tillbaka till vad- han kallar en
sund känslolöshet. Sund, rationell
känslolöshet det är hans formel. Och på så sätt menar
han att jag skulle få ett säkrare fotfäste för
det som — för vad jag nu kan ha att uträtta.
Han drack ur sitt vin i häftiga klunkar.
— Det var väldigt hyggligt att ni ville höra
på mig, sade han. Och sedan, då en skugga
plötsligt föll över terrassen framför oss: Hallå!
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
