Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - IV. Den olidlige psykiatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROCKETSPELAREN
IV.
DEN OLIDLIGE PSYKIATERN
Jag fick motvilja mot doktor Norberts
skugga till och med innan jag tittat upp och
sett mannen själv. Han var överväldigande
— och han lade an på att vara det. Jag är
visserligen indolent och bortskämd och föga
tilltagsen, men jag kan vara envisare än ett
helt spann mulåsnor, och innan han ens
hunnit öppna munnen, hade jag samlat mig
till opposition mot allt han kunde komma att
önska eller säga.
Han var inte alls sådan som man föreställer
sig en psykiater. Jag tycker att en psykiater
ska ha lugna ögon och ett förtroendeingivande
sätt — och en viss allmän, klädsam
självbehärskning. Han ska se frisk och sund ut,
men den här individen var avgjort osund. Han
var stor och omfångsrik och ovårdad med
massor av okammat svart hår och tjocka
ögonbryn. När han pratade som värst, rullade han
med sina stora, mörka, blixtrande ögon eller
också drog blicken sig samman under en
dramatisk paus och glodde på en — men
inte stadigt utan med ett påfluget stirrande
under en skräckinjagande rynkad panna. Alla
hans ansiktsdrag var stort tilltagna och han
hade cn talares rörliga mun och en röst av
anmärkningsvärd fyllighet. Han bar en
omodern, hög vit krage och en löst knuten svart
rosett, som satt nästan under ena örat. Det såg
ut som om han hade klätt sig en gång för alla
i något avlägset förkrigsmod och sen aldrig
ändrat det. Han såg snarare ut som en
skådespelare på semester än en psykiater. Han kom
mig att tänka på gamla teckningar i Punch
av The Grand Old Man eller Henry Irving
eller Thomas Carlyle. En omöjligare figur
hade knappt kunnat störa två anständiga,
moderna engelsmän vid deras apéritif på
terrassen utanför Peronas brunnshotell. Men
där stod han nu, den store doktor Norbert,
Finchattons själsläkare, fullkomligt olik allt
jag kunnat föreställa mig. Med händerna
i sidorna tittade han ned på mig på sitt mest
imponerande sätt. Finchatton hade beskrivit
honom som överraskande, men det sista jag
skulle väntat mig var någonting så enormt,
så orakelmässigt och så urmodigt.
— Jag har suttit och tittat på er där
uppifrån, sade han som om han varit Gud Fader
själv. Jag ville inte avbryta er så länge
Finchatton höll på med sin historia. Men jag
märkte att han kommit till slutet nu, och
därför dök jag ned på er.
Finchatton såg på mig med en sorts tyst
vädjan att jag måtte ha fördrag med karlens
märkvärdiga sätt och höra honom till slut.
— Ni hörde alltså hans historia? frågade
Norbert mig. Han gjorde ingenting för att
dölja att han var psykiatern och Finchatton
hans fall. Har han berättat om hur det där
med grottmänniskan gick upp för honom?
Och har han beskrivit den där skräckkänslan
i Cainsmarsh? Utmärkt. Om hur han så
småningom fick upp ögonen för det Onda? Nåå,
hur reagerar ni nu inför det hela? Ni som av
allt att döma är en mycket normalt funtad
människa, vad säger ni om saken?
Det stora ansiktet, som nu var idel frågor,
sköts ännu några tum närmare mig.
— Tala om det med era egna ordalag, sade
han och väntade som en lärare som frågar lut
ett barn.
— Doktor Finchatton har berättat något
mycket märkyärdigt, sade jag. Men jag måste
tänka igenom det grundligt innan jag fäller
något omdöme.
Norbert gjorde en grimas som en lärare
som tas med ett dumt barn.
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
