Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - IV. Den olidlige psykiatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
— Men jag vill veta er reaktion nu, innan
ni börjat tänka.
”Mycket möjligt att du vill”, tänkte jag
för mig själv. Men högt sade jag något
undvikande.
— Men det är av mycket stor betydelse
för doktor Finchatton att ni talar om det för
mig med detsamma. Bry er inte om alt undra
varför.
Plötsligt hörde jag klockan slä.
— Kors i all världen! utropade jag, reste
mig från bordet och kastade en tiofrancssedel
till kyparen som kryssat i närheten en stund.
Nu får faster vänta på mig med lunchen! Det
går inte an!
— Men ni kan inte gå ifrån alltihop på det
här sättet, sade Norbert med tvivel och häpnad
målade i anletsdragen. Ni kan inte. Det är er
plikt mot en medmänniska som har det svårt
att höra fallet till slut och försöka hjälpa till
att rationalisera det. Ni måste hjälpa oss. Och
efter en blängande blick: Jag kan absolut
inte låta er gå,
Jag vände mig mot doktor Finchatton:
— Om doktor Finchatton har lust att tala
mer om det här . ..
— Naturligtvis har han det.
Jag tittade fortfarande på Finchatton, som
nickade med en intensiv vädjan i blicken.
— Jag kommer igen i morgon, sade jag.
Vid samma tid. Men jag kan inte stanna nu ...
Det är omöjligt.
Jag halvsprang nedför den slingrande
stigen, riktigt orolig för att jag blivit så
försenad, för faster blir minst sagt svår om
hon får vänta på någon med lunchen. Jag
ångrade redan till hälften mitt löfte och kände
mig förargad för att jag tvingats avge det.
Det var som om jag hade erkänt en orimlig
fordran på min uppmärksamhet och sen köpt
mig loss.
Jag vände mig om och såg dem sitta
bred
vid varann där uppe bland gästerna, Norbert
överskyggande Finchatton.
— I morgon! ropade jag, fastän jag
antagligen var långt utom hörhåll.
Norbert gjorde en stor gest.
Jag kände inte den ringaste lust att träffa
den där doktor Norbert igen. Jag hade
verkligen fattat den häftigaste motvilja för honom.
Jag tålde inte hans sätt att se ut som om han
tänkte:
”Ni-och-Finchatton-är-kaniner-och-nu-ska-ni-dissekeras.” Jag tyckte inte om hans
sätt att liksom insvepa allting i sin röst och
låta sin stora panna och sina avsikter
dominera allt annat. Och jag avskyr kantiga,
befallande rörelser med armar som är på tok för
långa. Men å andra sidan hade jag riktigt fäst
mig vid doktor Finchatton och blivit livligt
intresserad av hans historia. Jag tyckte att han
hade skildrat den så levande. Jag skulle önska
att jag kunde överföra litet av originalets
övertygande ton till den här kopian. Så fort jag
hade skilts från honom, började jag tänka på
saker jag borde ha frågat honom om och
jag längtade att träffa honom igen. Norbert
betraktade jag som en obehörig, som drumlat
in mitt i en intressant historia. Jag fördrev
honom från mina tankar och fortsatte att
tänka på Finchatton. Det var någonting i den
där historien om ett förtrollat marskland, dit
en man kommit frisk och tillitsfull,
beundrande fjärilarna och blommorna, och som han
sedan flytt från vansinnig av skräck och raseri
— ja, det var någcfnting som fått ett starkt
grepp om min fantasi. Och det sätt varpå
den där onda gamla skallen, anfaderns skalle,
först låg osedd på lur i bakgrunden och sen
långsamt dök upp! Som någonting som lyste
fram bakom ett genomskinligt förhänge!...
En förklaring som i sig själv var en gåta. Och
gradvis såg jag nu hur de där nakna käkarna
kläddes på, tills ett par spöklika läppar
inramade de grinande tänderna och ett par
svarta, aggressiva, blodsprängda ögon glim-
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
