Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - IV. Den olidlige psykiatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROCKETSPELAREN
tade till under de utskjutande ögonbrynen.
Allteftersom historien växte i min fantasi,
blev grottmänniskan allt tydligare en levande
varelse.
Ur den där drömlika historien växte till
slut ett ansikte, som följde mig med ögonen,
och inte bara ett kranium. Det var orimligt,
men jag tyckte faktiskt att han bevakade mig.
Han iakttog mig hela kvällen och om natten
rumsterade och grimaserade han. Detta gjorde
mig så tankspridd att mina kombinationer
i krocket blev ovanligt kortsynta och dåliga
på eftermiddagen. Och på kvällen bedrövade
jag faster djupt genom att inte spela bridge
så bra som jag brukade. Hon spelade mot mig,
men eftersom hon räknade med att jag skulle
vara lika bra som vanligt, blev hon så
överraskad och förvirrad av vad jag tog mig till,
att hon alldeles kom av sig. Följden blev att
hon och hennes medspelare förlorade en hel
del. Men jag gav knappast akt på hennes
förebråelser. Och jag klädde av mig långsamt
den kvällen med tankarna uppfyllda av detta
avlägsna marskland, som våndades under ett
så mystiskt bann, i slagskuggan från denne
djuriske gengångare. Jag satt uppe en lång
stund och tänkte på det, innan jag kröp
till kojs.
Nästa dag kom jag upp till Brunnshotellet
rätt sent, fast jag hade tänkt komma i god
tid. Jag hade beräknat att ta spårvagn, men
en tjänsteman förklarade att det inte gick
några. Kommunisterna hade organiserat en
elektricitetsstrejk; det hade varit slagsmål vid
kraftstationen och flera människor hade blivit
skadade. ”Man måste vara bestämd av sig
i våra dagar”, sade polisen. Följaktligen fick
jag gå hela vägen. Och jag tyckte det var
otur att jag skulle få se doktor Norbert sträcka
ut sina långa ben under en bordsparasoll på
terrassen men däremot inte minsta skymt av
doktor Finchatton. Norbert tecknade till mig
att slå mig ned hos honom och jag satte mig
vid hans bord i en grön stol. Men motvilligt.
Jag önskade göra klart för honom att det var
Finchatton jag ville träffa. Jag ville höra mer
av dennes historia, men jag ville absolut inte
genomgå några psykiska prov eller få mina
omdömen dissekerade och mina privata tankar
påfluget granskade av den där anspråksfulla
individen.
— Var är er vän? frågade jag.
— Han kan inte komma ned i dag. Och
lika gott är det.
— Jag trodde vi hade kommit överens. . .
— Han trodde han hade kommit överens.
Men han blev hindrad. Och som sagt var så
är det lika så gott det.
— Det förstår jag inte.
— Jo, från min synpunkt. Jag önskar
mycket att någon ser utifrån med vanligt sunt
förnuft på den där historien, som så upptar
hans tankar. Jag behöver det lika mycket för
min egen del som för hans.
— Men hur kan ni vänta er att jag ska
kunna vara till hjälp?
— Nå, till att börja med: känner ni till
någon plats som heter Cainsmarsh?
Han vände sig mot mig och stirrade på mig
ungefär som om jag varit ett djur han just
gett en insprutning.
— Jag föreställde mig att det var
någonstans vid kusten i Norfolk.
— Platsen finns inte någonstans.
— Har han hittat på namnet?
— Det hela är en myt.
Han mönstrade mig en sekund men kom
till den slutsatsen att för ögonblicket var jag
inte värd hans uppmärksamhet. Han höll sina
två långa händer framför sig med flatorna
tryckta mot varann och vägde noga varje ord
under det han stirrade ut över havet.
— Vår vän Finchatton har verkligen varit
läkare nära Ely. Vartenda ord han berättade
för er var sant — och vartenda ord var lögn.
Han ängslar sig oförnuftigt mycket för vissa
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
