Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - IV. Den olidlige psykiatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
saker, och det enda sätt på vilket han kan
uttrycka detta till och med för sig själv är
genom en fabel.
— Men somligt har väl faktiskt inträffat?
— Ja visst. Det förekom verkligen ett fall
av svår misshandel mot en hund och det fanns
verkligen en försupen gammal präst där som
slog sin hustru. Sådant förekommer varenda
dag över hela jorden. Det ligger i sakens
natur. Den som inte kan acceptera sådant han
kan inte leva. Och Finchatton for verkligen
till Tressidermuseet i Ely, och intendenten
där, Cunningham, hade nog förstånd att
begripa hur det var fatt med honom och skicka
honom till mig. Men skadan hade skett långt
innan han kom till marsklandet. Han har
berättat praktiskt taget allting för er — men
på ett sätt som om han visade det genom ett
butelj glas som förvred alla proportioner. Och
anledningen till att han har förvandlat det
hela till den där historien . . .
Doktor Norbert vände sig mot mig, satte
armarna i sidorna och stirrade mig rätt
i ögonen. Han talade långsamt och överlagt,
liksom med stora bokstäver.
— ... anledningen är att den verklighet
som överväldigat honom är så skrämmande
ohygglig att han måste förvandla om den till
en amsaga om gamla kranier och om dödens
tystnad i fjärilarnas land. Allt detta i hopp
om att kunna reducera det hela till
hallucinationer och sen jaga bort det ur sinnet.
Jag kände mig obehagligt berörd av
uttrycket i hans ansikte. Jag vände mig bort,
vinkade på kyparen och beställde en vermut
till för att återvinna min jämvikt.
— Och vad, frågade jag liksom i
förbigående, kan denna förfärliga verklighet vara?
— Läser ni aldrig tidningarna? frågade
doktor Norbert.
— Inte särskilt noga. Jag tycker att det
mesta är uppblåsta fraser eller också med
avsikt hopplockat otäckstyg. Men jag löser
Times’ korsord nästan varje dag. Och jag
läser nästan allting om tennis och krocket
och sådant. Är det mycket jag har gått
miste om?
— Ni har gått miste om det som har gjort
Finchatton vansinnig.
— Vansinnig?
— Upprepade han inte min fras —
endemisk panik? En smitta i atmosfären omkring
oss. En sjuka i själva livsgrunden som bryter
ut här och där och fyller människornas sinnen
med en paralyserande, irrationell fruktan?
— Han använde verkligen det uttrycket.
— Just det, ja. Och det är det som jag
arbetar med här. Till och med jag har först
nyligen börjat inse sakens vidd. En ny pest
— i själarna. En sinnesoro som länge har
legat på lur i undanskymda vrår av
medvetandet, en endemisk sjukdom som plötsligt
framträtt breder nu ut sig till en
världs-epidemi... Den historia som vår vän
förläde till en sorts sagolikt marskland upplevs
i själva verket i våra dar av tusentals
människor — och det kommer att bli
hundratusentals i morgon. Ni är oberörd ännu ... Ni
kanske är immun. Och just nu är det av
yttersta vikt för mitt studium av denna
tilltagande sjuka att lära känna hur ett icke
infekterat sinne reagerar.
— Konstiga idéer har aldrig funnit god
jordmån hos mig, sade jag. Men några risker
vill jag i alla fall inte ta. Ni tror väl inte
att jag också snart ska börja bli mörkrädd
och skrämd från vettet ute i friska luften och
se våra förfäder vildarna och aporna hägra
som en skräck över världen?
Han sträckte ut sin stora hand tvärsöver
bordet och tryckte min arm för ett ögonblick.
— Om det skulle börja kännas så, sade han,
så tappa inte modet.
Då insåg jag plötsligt att denne man
faktiskt var lika galen som Finchatton — om inte
ännu galnare. Jag frågade honom rakt på sak:
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
