- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / April 1937 Årg. 6 Nr 4 /
277

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - IV. Den olidlige psykiatern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KROCKETSPELAREN

— Ni har väl inte händelsevis blivit smittad
själv, doktor Norbert?

Han stirrade ännu intensivare. Därpå höjde
han huvudet och lät det liksom falla som en
hammare på svaret.

— Jo.

Han uttalade ordet med sådant eftertryck
att mitt ansikte blev alldeles nedstänkt.

— Jag var ett av de första fallen, sade han.
Jag måste ta itu med mig själv på egen hand.
Det fanns ingen som kunde hjälpa mig. Jag
var tvungen att studera det på mig själv. Jag
har gått igenom alltihop — och kravlat mig
ut på andra sidan. En luttrad man — och
immun. Men priset jag betalade var en
omänskligt hård strid.

Och sen gav han sig in på den mest
häpnadsväckande utläggning jag nånsin hört. Han
gjorde ett litet uppehåll innan han började.
Det var svårt att säga allt han hade på hjärtat
i en liggstol. Han satte sig snart nog rätt upp
och ned och grep tag i stolen med båda
händerna. Sen reste han sig och gick omkring på
terrassen framför mig under det han talade
— han talade för resten inte längre, han
orerade. Mitt minne är ganska pålitligt, men
det skulle vara mig omöjligt att nu ge en
fullständig redogörelse för den egendomliga
väv av påståenden och argument som han kom
med. Jag ska citera några av hans fraser och
tankegångar. Finchattons historia hade låtit
fantastisk, men det här hade ingenting av
fantasteri över sig. Det började som
pseudo-vetenskap och filosofi, men så småningom
övergick det till en bullersam och förvirrande
vädjan. Vi skulle fatta tag i livet — gripa det.
En del av hans idéer hade redan Finchatton
gjort mig bekant med. Jag kände igen
fraserna. Där fanns den där om att ”krossa
Ramen omkring Nuet”.

— Men vad menas med det? sade jag
nästan irriterat.

— Jo, sade han, djuren lever helt och hållet

19. — B. L. M. 1937.

i det närvarande. De är liksom inramade
i omedelbarheten. Och på samma sätt är del
med verkligt ofördärvade människor. Israeli,
Sands, Murphy och en massa andra har
behandlat den frågan. Han rabblade upp en
massa namn, men jag kommer inte ihåg fler.
Vi människor, vi har forskat och inträngt
både i det förflutna och framtiden. Vi har
mångfaldigat våra minnen, vår historia och
våra traditioner; vi har fyllt oss själva med
aningar och planer och misstankar. Och på
så sätt har vår värld blivit överväldigande
stor — skrämmande, förfärlig. Saker som
föreföll glömda för evigt har plötsligt kommit
i centrum av vårt medvetande.

— Med andra ord, sade jag och försökte
hålla honom förankrad vid allmänna fakta,
vi har kommit på det där med grottmänniskan.

— Kommit på! hojtade han. Vi lever
alldeles inpå honom. Han har aldrig varit död.
Han är minsann allt annat än död. Han kom
närmare och lade handen på min axel. Men
han har varit avstängd från oss och glömd.
En lång tid. Och nu står han ansikte mot
ansikte med oss och hånar oss med sitt grin.
Människan är fortfarande densamma som hon
alltid har varit. Inrotat djurisk och avundsjuk
och ondskefull och lysten. Människan — den
avslöjade och desillusionerade människan —
är samma rädda, morrande, krigande best som
för hundratusen år sen. Det här är inte ett
bildligt talesätt, min herre. Det är den
ohyggliga verkligheten. Odjuret har gjort på stället
marsch och drömt om framsteg det inte varit
mäktigt. Vilken arkeolog som helst kan tala
om för er att vår tids människa varken har
bättre skalle eller bättre hjärna än förr. Hon
är helt enkelt en mer eller mindre dresserad
grottmänniska. Det har inte varit någon
verklig förändring, ingen verklig befrielse. Vi
börjar upptäcka att civilisation och framsteg
och allt det där är självbedrägeri. Ingenting
stod fast. Ingenting. För en tid kunde män-

277

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 17 21:52:32 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-4/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free