Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - IV. Den olidlige psykiatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
niskan förskansa sig i ett litet nu med Gud och
Försynen och regnbågens löftestecken och allt
det där. Men den världen var konstgjord,
uppdiktad, fiktiv. Nu först börjar vi inse hur
konstgjord. För nu håller den på att falla
sönder, mr Frobisher. Den faller i stycken
runtomkring oss och det tycks som om vi vore
oförmögna att förhindra det. Det jörejaller
så . . . Vi ser ingen möjlighet till flykt. Ingen,
mr Frobisher. Civilisationen har hittills inte
varit annat än en lögn utan styrka och
anpassningsförmåga. Och det är det vi har upptäckt
nu. Mot ödet förmådde den ingenting. En
förlamande upptäckt, min herre. När känsliga,
oförberedda människor som vår stackars vän
Finchatton märker detta, så visar de sig för
svaga för att våga se saken i ögonen. De
vägrar att stå inför en värld som är så grym
och stor. De tar sin tillflykt till spökhistorier
och personlig sinnessjukdom — i hopp om
någon sorts exorcism, något som ska bota
dem. Men det finns ingen sådan bot. Det
hjälper inte att klä ut fakta och maka dem
åt sidan.
Och därför måste vi se dem i synen!
hojtade han. Vi måste se dem i vitögat! Det
verkade som om han talade vid ett stort
offentligt möte och inte bara till mig. Hans vilda
gestikulerande visade att han, inte längre tog
någon notis om mig. Det är förbi med den
tid då man satte skygglappar på människorna
för att de inte skulle se så mycket. För alltid
förbi! Slut med religionens återförsäkring och
kyrkans: ”Så och så!” Slut med den sortens
ting!
— Och sen då? sade jag mycket lågt, för
ju högre han skrek dess kallare och
motsträvigare blev jag.
Han satte sig ned och grabbade tag i min
arm igen. Han blev bevekande och förtrolig.
Från att ha hojtat för full hals sänkte han
rösten till en djup, fyllig och dämpad ton.
— Vansinne är den arma Naturens svar på
alltför förkrossande fakta. Sinnessjukdom är
flykt. Och i våra dagar grips intellektuella,
människor över hela världen av vansinne. De
ger upp därför att de förstår att kampen mot
den där grottmänniskan, som vi har över oss,
som vi har inuti oss, som helt enkelt är vi
själva, måste gå ut över deras egen
uppkonstruerade personlighet. Världen går inte
längre säker för någonting. Det är rena
självbedrägeriet att vi hade besegrat Honom.
Honom! Besten som förföljer oss och aldrig
ger sig.
Med en rörelse som jag hoppas verkade
ofrivillig befriade jag min arm från hans
grepp. Jag hade en orimlig känsla av att vara
i samma situation som den där bröllopsgästen
som fastnat i The Ancient Mariners klor. Jag
stoppade händerna i fickorna och lutade mig
bakåt för att vara utom räckhåll ifall han
skulle göra ett nytt försök att grabba tag
i mig.
— Men vad gör ni nu åt Finchatton?
sporde jag. Vad tycker ni man bör ta sig till
med honom?
Doktor Norbert fäktade med armarna i
luften och reste sig upp.
— Jag ska säga er, skrek han som om
jag suttit tjogtals meter därifrån, alt till slut
kommer han att bli tvungen att göra
detsamma som vi alla har måst göra. Se faktum
rätt i ögonen! Föra striden till slut. Överlev
om du kan och om inte — gå under. Gör som
jag har gjort: Ställ in din själ efter en ny
skala! Endast människor av jättelika mått kan
frälsa världen från fullständigt sammanbrott
och därför måste vi — vi som vill rädda
civilisationen — bli jättar. Vi måste binda en
hårdare, motståndskraftigare civilisation som
ett stålband omkring världen. Vi måste göra
en kraftansträngning vars like världen aldrig
skådat. Statt upp, du människosjäl! (Ja, han
kallade mig så!) Eller gå under för evigt.
Jag tänkte säga att jag föredrog att gå under
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
