Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. G. Wells: Krocketspelaren. En kort roman - IV. Den olidlige psykiatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. WELLS
notiserad på det sättet genom att folk helt
enkelt satt och talade med en. Jag trodde att
man måste sitta still och ge efter för hypnosen
om det skulle gå. Men nu märker jag att jag
inte sover så bra som jag gjorde förr och jag
kommer på mig själv med att ängsla mig för
händelserna ute i världen. Jag läser onda ting
mellan raderna i tidningarna och jag ser
— för det mesta svagt, men ibland alldeles
tydligt — den där grottmänniskans ansikte
skymta bakom tingens genomskinliga yta. Hur
var det Finchatton sade — ”som i ett sträck
kom uppfarande och på samma gång välvde
sig över en”. Och jag måste erkänna att jag
inte har samma jämna humör som förr när
jag resonerar med folk. Häromdan till
exempel motsade jag faster riktigt på skarpen till
vår ömsesidiga förvåning. Och jag snäste av
en kypare .. .
Jag insåg inte hur allvarligt alltsammans
var, förrän Norbert ställde till med den där
scenen. Det var den som gjorde mitt humör
så oberäkneligt, och sedan jag väl lyckades
komma loss från honom, har jag aktat mig
noga att träffa honom eller Finchatton igen.
Icke desto mindre har det onda fattat rot och
det växer alltjämt. Under de där två korta
förmiddagarna blev jag infekterad, därför att
jag var idiotisk nog att lyssna till dem, och
nu verkar smittan i mig.
Jag är arg över hela affären. Vad ska det
tjäna till att släppa lös skräcken från
Cainsmarsh över en och sen inte tala om för en
precis vad man ska göra åt saken? Jag inser
uisst att vår nuvarande värld håller på att
ramla i stycken. Jag fattar mycket väl att vi
fortfarande är slavar under grottmänniskan
och att han håller på att bereda sig på en
fruktansvärd återkomst. Det förvånar mig bara
att jag inte begripit det förut. Jag drömmer
om det där jättekraniet — obehagliga
dröm
mar. Men vad är det för idé att gå omkring
och tala om dem? Ifall jag berättade det här
för faster, så skulle hon bara säga att jag
blivit tokig. Vad kan en karl som jag göra
åt saken? Genomtränga den. vidga min själ
efter en ny skala? Bli övermänniska? En sån
fras! Skapa en ny civilisation av stål och
makt i stället för den som håller på att falla
sönder? Jag? . . . Tänk på vilken uppfostran
jag fått! Har jag minsta förutsättning?
Det är för mycket begärt av sådana som
jag. Jag är gärna med på allt som verkar
lovande: fred och ordning och social rättvisa
och hjälpverksamhet och allt det där har mitt
fulla gillande. Men tänka? Ta reda på vad
jag ska göra med mig själv?
Det är för mycket.
Det var med största svårighet jag den där
morgonen kom loss från Norbert och hans
flödande svada. Jag reste mig och sade:
— Jag måste nog gå nu. Jag ska spela
krocket med faster halv ett.
— Krocket! hojtade han på sitt olidliga
sätt, vad har krocket att betyda när världen
ramlat i stycken omkring er?
Han gjorde en rörelse nästan som om han
tänkte hindra min reträtt. Han ville fortsätta
med att vara apokalyptisk. Men jag hade fått
nog av det apokalyptiska.
Jag såg honom rakt i synen, hövligt men
bestämt, och sade:
— Det rör mig inte. Det är möjligt att
världen håller på att gå under. Det är
möjligt att stenåldern håller på att vända
tillbaka. Vi upplever kanske som ni säger
civilisationens undergång. Jag är mycket
ledsen, men jag kan inte göra något åt saken
i dag. Jag har annat för mig. Och i varje
fall är det mitt oryggliga beslut att spela
krocket med faster klockan halv ett i dag.
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
