Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke Lindberg: Terror och dygd - Anmälda böcker - Sieburg, Friedrich, Robespierre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TERROR OCH DYGD
översättning.1 Det är onekligen med vissa
förväntningar man öppnar denna bok, som ensam
bland så många konkurrenter befunnits värdig
att presenteras för svensk publik. Dess
författare har ju också genom sin omdebatterade
skrift ”Är Gud fransman?” dokumenterat sig
som god skribent och kännare av franska
förhållanden.
Man konstaterar snart, att Sieburgs
skildring icke saknar förtjänster. Den bjuder på
flera träffande psykologiska iakttagelser, och
den är i sina episka partier skriven med brio.
Och dessutom vittnar den om att dess
författare läst en hel del, även nyare litteratur
i ämnet. Och ändå har det åtminstone för mig
varit en ren prövning att läsa den. Att den
likväl synes mig förtjäna intresse beror på
att den är så utomordentligt typisk för en
litteraturart, som på senare år rönt stor
uppmuntran men vars existensberättigande man
har alla skäl att ifrågasätta.
Sieburg för oss med ett beprövat
romangrepp in medias res. Robespierre ligger med
sönderskjuten käke, halvdöd av blodförlust
och utmattning, på ett bord i välfärdsutskottets
förrum. Läsaren får en åskådlig bild av den
ohyggliga situationen, får leva sig in i den
dödsdömdes fysiska och psykiska smärtor och
följa hans tankars hetslopp, när han gör upp
räkningen med livet. Efter denna klatschiga
upptakt kastar sig Sieburg in i en serie
vittsvävande, delvis patetiskt retoriska
betraktelser över den fallnes öde. Någon
sammanhängande framställning och karakteristik av
Robespierres historiska insats får man
naturligtvis inte vänta sig. Sieburg är inte den som
i onödan utmanar sin publik. I stället få vi till
livs några glimtar från Robespierres barndom
1 Översättaren har lyckats jämförelsevis bra med
de berättande partierna men kör gång på gång
ohjälpligt fast i sina försök att återge Sieburgs
delvis oklart formulerade betraktelser. Det uppges bl. a.,
att den möderne franske politikern står ”i oavbruten
kroppslig kontakt med den enskilde valmannen”,
vilket väl ändå är att skära till i överkant!
och uppväxttid, en beskrivning av hans bostad
hos snickarfamiljen Duplay och några
interiörer ur denna stillsamma miljö, vidare några
impressionistiska bilder från olika skeden av
revolutionen, ett par tämligen omotiverade
kapitel om Saint-Just, ”dödsängeln”, och så
ytterligare några variationer över ”terror och
dygd” och andra revolutionära temata. Men
resonemanger äro resonemanger, om de också
föras aldrig så livfullt. Sieburg vet, att det
finns folk, som tröttas av sådant, och skyndar
sig att safta på med ett giljotinreportage, som
formligen ångar av varmt människoblod och
som för säkerhets skull upprepas ännu en
gång. Så är han framme vid sin skildrings
höjdpunkt: thermidorkrisen. De med
dramatisk spänning laddade händelserna i slutet av
juli 1794 ha återgivits hundratals gånger förut,
men det vore orättvist att säga, att Sieburg ger
sina föregångare efter i livlig och effektfull
skildringskonst. Frågan är endast, om hans
framställning därjämte är historiskt riktig.
Här är ej platsen att i detalj undersöka denna
sak. Jag inskränker mig till att granska ett par
uppgifter, i och för sig av mindre vikt men
mycket belysande för författarens syn på sin
uppgift.
Som bekant beredde sig Pariskommunen att
sätta hårt mot hårt, när underrättelse kom om
konventets aktion mot robespierristerna.
Motståndet leddes från Hotel de Ville, dit så
småningom även Robespierre och hans trogna
infunno sig, och dess utsikter till framgång
ökades i samma mån som skarorna av
beväpnade män från Paris’ sektioner strömmade
samman på Grèveplatsen. Långa timmar
för-gingo emellertid i händelselös väntan, och när
konventets trupper till sist vågade gå till
attack, var platsen framför Hotel de Ville i det
närmaste tom. Man har haft svårt att förstå
orsakerna till denna egendomliga slapphet
hos kommunens och Robespierres försvarare.
I litteraturen hänvisas ibland till ett kraftigt
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
