Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke Lindberg: Terror och dygd - Anmälda böcker - Sieburg, Friedrich, Robespierre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKE LINDBERG
regn, som skulle ha skingrat massorna.
Sie-burg gör ett stort nummer av detta oväder:
”1 samma ögonblick ljungar en blixt, som
omedelbart ledsagas av ett häftigt åskslag. En
plötslig vindstöt sopar in damm och vissna
blad, fönstren stängas skyndsamt. Och där är
också regnet redan. Hårt som en trumvirvel
med järnpinnar störtar det ned.”
Och han berättar, hur truppavdelningarna
skingras och artilleristerna rädda sig in på
krogarna eller gå hem. Vi få till och med vara
med, när en av dem genomblöt kommer hem
till sin fru och talar om att det hade
kommenderats ”höger och vänster om marsch!”, när
åskvädret bröt ut. Nu förhåller det sig
förargligt nog så, att detta oväder påvisats vara en
ren fantasiskapelse, och historikerna ha alltså
tvingats söka mindre lättvindiga
förklaringsgrunder till sektionstruppernas ödesdigra
försumlighet. Mathiez förklarade, att ovädret icke
omtalas i ett enda trovärdigt dokument,1 och
Lenotre har till yttermera visso i sin bok
”Robespierre et la ’Mère de Dieu’”
publicerat Parisobservatoriets väderleksrapport för
9—10 thermidor, varav framgår, att det
frånsett en liten skur på morgonen den 9 icke
föll något regn under dessa bägge dygn.
Sie-burg kan icke gärna ha undgått att se dessa
uppgifter — att han läst Lenotre synes bland
annat framgå därav, att han citerar en viktig
passus ur Robespierres ryktbara carnet i
samma tendentiöst förvrängda form som den
har hos denne författare. Nej, han har
tydligen helt enkelt inte ansett sig vara skyldig
att av småaktiga hänsyn till den historiska
sanningen avstå från åskvädret. Detta kommer
ju så utomordentligt lägligt för att ge den
makabra situationen en extra touche. De för
sina liv kämpande männens febrila
överläggningar i blixtarnas kalla sken, vädrets
ursinniga makter förintande deras sista hopp om
1 Annales hist. de la rév. frangaise 1927, sid. 16.
räddning — detta är ju en effekt, som kan
komma en filmregissör att slicka sig om
munnen av förtjusning!
Det har framställts olika meningar om hur
det gick till, när Robespierre sårades. Var det
självmordsförsök eller inte? Skäl ha
framförts för båda åsikterna, men något avgörande
bevis har ingen lyckats prestera. Men Sieburg
vet besked: ”Robespierre riktar sitt vapen mot
sig själv. Skottet träffar i underkäken ...” Har
han då funnit det övertygande beviset?
Säkerligen inte. Men han vet, att man inte bör
komma med några irriterande frågetecken mitt
i ett dramatiskt händelseförlopp.
Jag har uppehållit mig länge nog med
Sie-burgs bok. Referatet och exemplifieringen av
hans arbetssätt ha avsett att belysa sj älva
kardinalfelet i den litteraturart han
företräder: frånvaron av allvar, respekt och
hänsyn i umgänget med det förgångna. När en
så kallad samtidsskildrare tar sig för att låta
kända personer uppträda i ett delvis
verkligt, delvis uppdiktat händelseförlopp, mötes
han allmänt med indignation. Men när det
gäller människor och tilldragelser, som hunnit
komma på ett tidsavstånd av några decennier
eller något århundrade, anser man sig ha fria
händer. Historien är för många ingenting
annat än en välförsedd förrådsbod för
litterärt stoff, där man kan proviantera efter
behag, när den egna gestaltskapande fantasien
råkar tryta.
Vi historiker se givetvis med glädje, att
författare utanför yrkesmännens trånga krets
intressera sig för historiska uppgifter, och vi
tvivla icke på att de ha en stor uppgift att
fylla, främst som förmedlare mellan
vetenskapens värld och allmänheten. Men vi anse
oss också ha rätt att fordra, att dessa Klios
hjälptrupper icke undandraga sig
tjänstgöringens mödor och besvärligheter. Och
några licenser från det historiska
san-ningskravet vägra vi bestämt att bevilja.
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
