Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nutida svenskt måleri, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Matisse påverkade expressionism med dess
nästan genomgående lätta dekorativa lynne
kunna vi nu börja uppfatta historiskt, och det
torde väl inte kunna bestridas, att mycket
därav tål vid att så betraktas. Leander
Engström och Sandels, vilkas livsverk ligga
avslutade, te sig redan som fixstjärnor på den
svenska konsthimmeln.
Den tredje mera utpräglade linjen inom
modernt svenskt måleri är den som går från
Smedsuddsskolornas intimism och naivism till
den nu så vitala Färg och formgruppen.
Hilding Linnqvist, Axel Nilsson, Eric Hallström,
Gideon Börje, Fritiof Schiildt och bland de
yngre Sven Erixson och Albin Amelin äro här
de starkaste namnen. Det måleri, som de
representera, låter sig inte lika lätt inskrivas i
formler som ”1909 års mäns”. De olika
konstnärs-individualiteterna framträda här starkare och
utvecklingen sker för många av dem
språngvis. De mest markanta faserna i
utvecklingsförloppet äro: först en proletärt färgad
naivism, där fattiga svenska motiv behandlas
med troskyldig realism och mystisk inlevelse,
därefter en detalj kär, lycklig resekonst som
formellt anknyter till primitivt måleri, och
slutligen ett bredare, osökt verklighetsmåleri,
som inte skyr dramatiska motiv och stora
format. Det intellektuella draget är
framträdande både i den tidiga naivismen och det
sociala måleriet på 1930-talet. Isaksons i verket
citerade reflexion, att tyskar och nordbor
tänka för mycket på sina egna känslor och
dalta med dem, medan sydbon mera som
barnet omedvetet uppgår i det han har
framför sig träffar mycket i detta måleri. Falskt
djupsinne och tillgjordhet blandas med sann
innerlighet och spontan skönhetsupplevelse.
Är det något, som man tror skall vissna snabbt
i det moderna svenska måleriet, så är det
den ansträngda primitivismen, vare sig den
ansluter sig till de primitiva italienarna på
trettonhundratalet eller till den litterära
efter-krigsprimitivismen. Den beror för mycket av
tillfälliga strömmar i atmosfären: när dessa
för länge sedan förflyktigats, skall denna konst
te sig oförklarlig för andra än de initierade.
De grupper och konstnärer, som här nämnts,
bära huvudansvaret för vårt nutida måleris
utveckling. Därmed äro naturligtvis inte alla de
bästa konstnärerna uppräknade. Axel Törne-
man, Johan Johansson, Vera Nilsson, Otte
Sköld, Carl Kylberg framstå som distinkta
personligheter, som haft kraft att påverka
utvecklingens gång. Var de slutligen skola få
sin plats i sammanhanget och hur detta
kommer att te sig i det historiska perspektivet,
därom kunna vi ännu ingenting veta. Vi ha
blott en känsla, att den svenska konsten under
vår livstid upplevat ett av sina rikaste skeden
och att den därunder framför allt präglats av
mod och allvar. De konstnärer, som föredragit
att ställa sig in hos publiken, medan de övriga
varit i färd med att bryta ny mark, äro få och
deras betydelse oväsentlig. Det är denna höga
moraliska standard, som ger oss rätt att tro
att den moderna svenska konsten med lugn
kan avvakta historiens dom.
Att recensera de olika i verket återgivna
konstnärsuttalandena låter sig inte göra. Det
är emellertid en roande läsning, som inte
sällan ger värdefulla bidrag till
konstnärernas psykologi. Majoriteten varierar blygsamt
Goethes ord om att konstnären bör skapa och
inte prata. Några, till exempel Olof Ågren, ha
begagnat tillfället att i en insändare vädra
sina åsikter om litet av varje. Bertil Damm,
Sigrid Hjertén och Josef Öberg bidra med
dikter. Carl Gunne utreder klokt konstens
förhållande till sin samtid och ofrånkomligheten
av en ständigt fortgående utveckling. Hans
inlägg borde läsas av professor Gadelius, som
är den sist anlände av modernismens
bekäm-pare. Thor Fagerkvist och Amelin påyrka
samhällets omskapande enligt socialistiska
grundsatser. Axel Nilsson gycklar med konstkritiken
och avslöjar sig som en verkligt intelligent
författare icke så mycket genom vad han säger
som genom det sätt han säger det på. Eric
Hallström gör sig skyldig till en smaklöshet
och självförhävelse, när han i uppenbart syfte
att hämnas citerar en kritikers nedsättande
omdöme om honom (som jag personligen inte
delar). Einar Jolin är en av de få, som
verkligen säga något om sin egen konst, och
gör det genom en ypperlig liten analys. Nils
Dardel slutligen är omisskännligt dardelsk,
när han med nöd lyckas pressa ur sig: ”Den
usla förtjänst jag har är dygden att vara lat.
Ni ber mig skriva. Jag ids inte.”
Georg Svensson
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
