Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nordström, Ludvig, Sjörövarefinal, anmäld av Sven Barthel - Barthel, Sven, Slagruta, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En bild ur vår egen tids
historia
LUDVIG NORDSTRÖM: Sjörövare-final.
Bonniers. 4: 25.
Ludvig Nordströms berättelse handlar om
den svenska ostkustens definitiva införlivande
med det övriga Sverige under tiden efter
världskrigets slut. Om övergången från
salt-strömmingsmarknad till
färskströmmingsmark-nad, från naturahushållning till
kontanthus-hållning. Om hur öarnas isolering tack vare
alla tekniska hjälpmedel — motorbåtar och
bilar, telefon och radio — alldeles brutits,
och om hur deras befolkning undan för
undan vaknat upp till klart medvetande om
sitt svenska medborgarskap, om samarbetets
nödvändighet och betydelse, samarbetet
inbördes och samarbetet med övriga
befolkningsgrupper, kort sagt om vad Nordström
i ”Fyrskeppet” lät en fyrvaktare uttrycka så:
Staten, det är vi.
Detta stycke social utvecklingshistoria
klargör Nordström genom ett visserligen extremt
men typiskt exempel, genom berättelsen om
vad som hände bland fiskarna på Gräsön
utanför Öregrund under en följd av
efter-krigsår. Denna sedan århundraden till
isolering och fattigdom dömda grupp av
människor, vrakplundrare eller i varje fall
vrak-plundrares ättlingar, upplevde på några korta
år en förändring i sina ekonomiska och
tekniska förutsättningar, som snart medförde
också en genomgripande förändring i deras
sociala och moraliska syn.
Novellen frestar till utförligt referat och
många citat, men det vore synd. Den ska läsas,
därför att den har mycket att säga och
därför att den är så rolig. Den är mästerlig.
Nordström har mäktat en ideal syntes av
idéinnehållet och fabeln. Han har inskränkt sig till
ett minimum av kommentar, låter mest den
schematiskt — eller för att använda ett bättre
ord: klassiskt enkla handlingen tala för sig
själv. Och den talar så att man lyssnar
förtjust. Förtjust för Gud vet vilken gång i
ordningen åt Nordströms lysande förmåga av
konkretion, av typ- och naturskildring, hans
episka kraft, hans humor och hans mustiga
språkkonst.
Det är verkligen på tiden att Ludvig
Nordström slipper ifrån allt tjat om hur bra han
skrev i sin ungdom. Bättre än här har han
aldrig varit. ”Sjörövare-final” är skriven av
en betydande författare, som nått fram till
en absolut säkerhet om sitt mål och sina
medel. När man har läst den, är man
övertygad om att han ännu har sina huvudverk
framför sig. Och man är glad åt att han finns.
Sven Barthel
Slagruteman
SVEN BARTHEL; Slagruta. Ur en
upptäcktsresandes anteckningar.
Bonniers. 4: 75.
Sven Barthel är en figur för sig själv i vår
litteratur. Han går sina egna vägar och gör
mycket litet väsen av sig. Jag skulle tro, att
han hatar att väcka uppseende. Följden har
nog också blivit, att inte så många lagt märke
till honom. Det är synd, mera för publikens
del än för Barthels. Ty Barthel har något att
ge, som man inte kan få på annat håll. Han
har full rätt att kalla både sig sj älv
upptäcktsresande (det är givetvis inte gravallvarligt
menat) och sin bok ”Slagruta”. Han tillhör
dessa utvalda scouter i indianbokens
bemärkelse, som man skall ha med sig på sin
söndagspromenad; som kan konsten att läsa
innantill i naturens bok och skrapa bort del
lager av invant seende, som hindrar de flesta
andra från att verkligen se. Hans slagruta
leder honom ofelbart till de friska
källsprången under den torra och trampade ytan.
Karg ömhet, spartansk kräsenhet, mjuk
precision prägla allt vad Barthel skriver.
Hans stil liksom hans livsstil är till
ytterlighet sovrad, slipad till en enkelhet av högsta
raffinemang. Han sätter inte ner på papperet
en reaktion, som han inte anser väsentlig, och
han använder aldrig flera ord än nödvändigt.
Det ger hans prosa ett klassiskt strängt behag,
en förtroendeingivande oemotsäglighet.
Ärlig-hetskravet bestämmer också formatet på hans
böcker. Det är inte stort, varken i yttre eller
inre bemärkelse, ty Barthel skulle aldrig för
syns skull vilja göra sig märkvärdigare än
han är. Han vet vari hans begåvning ligger,
i att med ovanlig finhet förnimma naturen
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
