Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Barthel, Sven, Slagruta, anmäld av Georg Svensson - Gauffin, Axel, Batavernas sammansvärjning, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och sig själv som en förnimmande partikel
därav, och utanför detta område har han
hittills inte gått. Men man har i hans produktion
kunnat märka en successiv fördjupning, som
gått från en oreflekterad impressionism mot
en mystiskt färgad naturinlevelse. I hans sista
bok är den filosofiska aspekten mera
markerad än tidigare. Subjektet börjar lätta på sin
anonymitet. De sista sidorna i ”Slagruta”, där
författaren drar en mästerlig parallell mellan
skärgårdsnaturens två sidor, den mot havet
vända ödsligheten och den mot land vända
idyllen, och människonaturens två väsentliga
känslolägen, främlingskänslan och
hemkänslan, innehåller en personlig deklaration och
ett livsprogram.
”Slagruta” betecknar även geografiska
landvinningar för de barthelska upptäcktsfärderna.
Visserligen framstår alltjämt Stockholms
skärgård som författarens egentliga domän i de
två lyriska skildringarna ”Indiansommar” och
”Oktoberseglats”, som äro fullt i nivå med
de likartade motiven i ”0”, samt i de
”sakliga” avdelningarna ”Möj aströmming” och
”Möja—Stockholm—Uppsala”, där
strömmingens kulturhistoria berättas i bland annat
några härliga anekdoter, citerade efter en
nittiotreårig fiskare. Men därj ämte visar boken,
att Barthel även begriper sig på inlandsnatur.
Skildringen av en lång septembervandring
i Lapplandsfjällen är som en prunkande
Oss-lundsfris och det lilla jaktkapitlet ”Djupa
skogen” ger en av de bästa beskrivningar jag
vet mig ha läst på den mellansvenska
storskogen i våt och ruttnande december. Vi få
hoppas, att detta icke varit tillfälliga
av-stickare, utan att Barthel fortsätter att med
sin slagruta leda oss på nya upptäcktsfärder
i det svenska landskapet.
”Slagruta” är även till det yttre en vacker
bok. Den kommer med en fläkt av vårvinter
och blommande sälg i rummet.
Georg Svensson
Claudhis Civilis
AXEL GAUFFIN: Batavernas
sammansvärjning. Skådespel i ett förspel och tre
akter. Norstedts. 4: 50.
Chefen för Nationalmuseum har med detta
skådespel velat i dikt framställa hur det
märk
ligaste konstverk han har i sin vård,
Rem-brandts ”Claudius Civilis” eller ”Batavernas
sammansvärjning”, kom till. Rembrandts
lärjunge Govert Flinck hade fått beställning på
en målning över detta från Tacitus hämtade
ämne för van Kampens nya stadshus, numera
slottet i Amsterdam, men då han innan arbetet
var fullfört dog, fick Rembrandt i uppdrag att
färdigställa målningen. I samtidens ögon hade
Rembrandts bana då redan kulminerat, han
levde i misär med sin hushållerska Hendrikkje
och sonen Titus som sina sista bundsförvanter,
och uppdraget var från offentlighetens sida
hans sista chans att återställa sitt renommé.
I stället för att förödmjuka sig därhän att
lydigt utföra en lärjunges utkast tryckte
Rembrandt sitt genis stämpel på motivet med
påföljd att stadens borgare komplett underkände
verket och Rembrandt i ursinne skar sönder
målningen. Det är centralbilden, som på
okända vägar kommit till Sverige och nu utgör
klenoden i våra konstsamlingar.
Författaren ställer Rembrandt i motsättning
till den officiella smakens tjänare, utom Flinck
den svansande hovskalden Vondel. Tillspetsat
men fyndigt återger han själva det ögonblick,
då Rembrandt koncipierar sin målning. Det
sker i en förlustelsepark i Amsterdam, där
Rembrandt med Hendrikkje sitter i skymundan
medan stadens rådsherrar vid ett långbord äro
samlade för att fira ett furstligt bröllop och
samtidigt Flinck för hans förslag till
stadshusets dekorering. En student, som slagit sig
ned vid Rembrandts bord och som är upptänd
av målningen i fråga läser ur Tacitus det
ställe, som målaren valt att gestalta, och när
man vid festbordet samtidigt med dragna
klingor hyllar Flinck, identifierar Rembrandt
scenen med den vision, som Tacitus’ ord
givit honom. Batavernas sammansvärjning blir
borgarnas sammansvärjning mot honom själv.
Dramats andra akt visar oss Rembrandt
ett år senare sysselsatt med att föra det
genom Flineks död avbrutna arbetet på
stadshusmålningarna vidare. Aktens raison d’étre
i pjäsen är egentligen endast att visa hur
kritiken och förtalet rusta sig för att nedgöra
Rembrandts verk så snart det visas upp, och
det kan inte hjälpas att den ter sig
stillastående. Slutligen förflyttas vi i sista akten
två år framåt i tiden till den tidpunkt då Rem-
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
