Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Voinova, A. I., Falska ädelstenar, anmäld av Johannes Edfelt - Nemirovski, Irène, Ensamhetens vin, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
projekt, spionage, angivanden och servilitet
inför de makthavande. Var och en av de
anställda går som en Pinneberg i ständig
ängslan över att nästa dag få avsked på grått
papper: otryggheten i den proletära staten
kunde inte vara större.
”Falska ädelstenar” är till sin faktur en
kriminalroman, men som sådan ett
synnerligen skickligt verk, av betydande litterärt
värde och socialt intresse. Meschkoff,
huvudpersonen, är ett vidunder av misstänksamhet
och halhet: sin livsattityd, pendlande mellan
inställsamhet och fräckhet, bibehåller han inte
bara inom det arbetsföretag, där han för en
vansklig tillvaro, utan också i hemmet, där
han till slut blir ett plågoris för sin hustru
Dussja. Här är inte platsen att närmare ingå
på alla de förvecklingar, som till slut leda
till hans fall, det må bara nämnas att detta
indirekt förorsakas av hans egen hustru, av
en ung kvinna, Jelisaveta Nikolajevna, och en
excentrisk målare, Mon, ironiskt skildrad som
en demonisk och gåtfull gestalt, i mycket
erinrande om vissa typer ur spökromantikens
skräckkabinett. Vad som i detta sammanhang
i långt högre grad tilldrar sig vår
uppmärksamhet är romanens satir av förhållandena
i Sovjet-Ryssland. I vad mån denna satir
träffar prick eller skjuter över målet
undandrar sig vårt bedömande. Att den inte är helt
oberättigad förefaller dock utan vidare klart.
Byråkratien inom den kommunistiska
samhällsordningen avbasas grundligt i denna
skildring; det huvudlösa och bristfälliga i
organisationen framhålles som något
utmärkande för många industriföretag.
Lika frän är kritiken mot kvinnorna i
Sovjet: ”De har kommit underfund med att
det enda absolut säkra för en kvinna i vår
oroliga tid, det är mannens aldrig slocknande
begär och den omåttliga sinnlighet, som
ständigt söker efter nya möjligheter att bli
tillfredsställd.” Och om föräldrarnas förhållande
till barnen heter det på ett ställe: ”Den
socialistiska staten tar barnen i anspråk helt för
sina egna syften, och vi föräldrar blir bara
förmedlande instans mellan naturens och
drifternas liv och kollektivet.”
Det är ord och inga visor, men vad vi till
sist måste hålla i minnet är, att de äro lagda
i munnen på en viss Viktor Pavlovitsch
Mesch
koff, en minst sagt dubiös figur, om vilken
författaren säger, att han har ”en normal drift
att småaktigt häckla”. Johannes Edfelt
Ensamhetens vin
IRENE NEMIROVSKI: Ensamhetens vin.
Översättning av Fulvia Stjernstedt.
Bonniers. 4: 75.
Man har tidigare kunnat bilda sig en
uppfattning om Irène Nemirovskis konst genom
romanerna ”David Golder” och ”Affären
Kurilov”. Om den ryskfödda, numera i Paris
bosatta författarinnans stora skönlitterära
förtjänster kan meningen endast vara en. Hennes
konst är sluten, sträng och bitter. Förgäves
skall man i hennes böcker söka aningen
av ett leende, en skymt av humor. Hennes
reaktioner inför den spökaktiga värld — den
brutalt egoistiska finansens, eller den
desperata politikens -— äro helt av negativ art, och
det får ju erkännas, att de materier, hon
handskas med, knappast inbjuda till någon
ömsint eller humoristiskt överseende
behandling.
Den lilla roman av hennes hand,
”Ensamhetens vin”, som nyligen på ett förtjänstfullt
sätt överflyttats till svenska är väl knappast
en tour de force, men den är likväl en för
författarinnan högst karakteristisk produkt och
visar i sitt format samma utsökta konstnärliga
balans som hennes större, till sin motivkrets
och sin anläggning viktigare verk.
Det är en studie i ensamhetens psykologi;
den är ”ej skriven för dem som i skötet av
en lycklig och enig familj hänge sig åt en
imaginär ensamhet; ej heller för dem, vilkas
tidigaste år varit hägnade av kärlek och öm
omsorg”.
Hélène Karol är född i en liten stad vid
Dnjepr, där vinden bär med sig dofter från
den ukrainska slätten, från Uralbergen och
Kaspiska havet. Hennes far är en judisk
affärsman, hennes mor tillhör den ryska överklassen
och har i arv fått dess bördsstolthet oeh dess
fördomar, dess lättja och dess
njutningslystnad. En egendomlig antipati gentemot denna
slarviga och lystna mor behärskar från början
hennes dotter, som däremot känner värme för
den till finansiär av moderns utsvävningar
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
