Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Jan, Gunilla och hästarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJ U NGQUI ST
silvergrå flockmoln som i solfjädersform lagt
sig över hela himlen, och de låg kvar så
nästan hela natten. Jag tror jag torkade av
diskbänken för tionde gången, och just då sa
Gunilla att hon tänkte ta en promenad. Jag
sa åt henne, att gå du bara! Hon fick dock
inte vara ute länge eller gå för långt bort,
och ville hon vara så snäll att inte tända ljus
samt vara så tyst som möjligt när hon
återvände in, ifall jag skulle ha råkat somna?
För jag låtsades naturligtvis att jag tänkte gå
och lägga mig, i hopp om att mitt goda
föredöme skulle inverka på henne, men det
tycktes inte inverka det bittersta. Jag hörde
trappan knarra när hon gick upp på vårt
gemensamma sovrum för att klä på sig, och
sedan stod jag där en stund och lyssnade på
stillheten i köket och såg på det gröna gräset
omkring tröskelstenen i skymningen utanför
den öppna köksdörren, och det där
ögonblicket var som ett andlöst steg i mitt inre,
sedan kom ett skrik från en gröngöling i
skogen, och någonting spratt till i mig och
blev skrämt och flydde med snabba och lätta
steg. Jag hörde inte svalorna längre. Jag
minns inte vad klockan var just då, men jag
tror den var omkring halv tio. Jag stod där
och hoppades att Gunilla skulle bli rädd för
någonting i skogen och snart komma tillbaka.
Det var gott om ängar och hagar här
omkring, och där gick kor och betade, och
Gunilla var rädd för kor. Liksom jag själv.
Sedan fanns ju också de där hästarna som
sprang lösa här om kvällarna, stora och
vänliga och nervösa djur som alltid skrämde en
i halvmörkret, och det hände ibland att de
blev alldeles vilda av livslust och skenade så
att deras hovar med dova dunsar slog ner i
den mjuka marken. När man då stod där i
mörkret mittpå ängen och hörde de där ljuden
omkring sig blev man alldeles hjälplös och
knäsvag och skamsen över sig själv. Jag ville
inte att Gunilla skulle råka ut för det där,
men jag hoppades att hon skulle komma att
tänka på det och bli rädd och strax återvända
hem. Hon är en riktig liten hare, liksom de
flesta ungdomar med livlig fantasi. När jag
var färdig med köket för natten hörde jag att
Gunilla kom nerför trappan, och jag hörde
också hennes mycket dämpade
godnatthälsning när hon gick förbi köksdörren på väg
ut. Jag kastade en blick genom det öppna
köksfönstret och såg då Gunilla på väg mot
skogen, och när jag fick se henne blev jag
häpen. Hon hade klätt om sig. Hon hade
tagit på sig sin bästa vita organdiklänning,
och hon lyste som en lilja i skymningen. Det
var visserligen inte något direkt ovanligt att
Gunilla klädde om sig så där utan vidare
anledning, men jag hade inte väntat det i kväll.
Hon tyckte om att svassa omkring i sina
vackraste kläder vid alla möjliga tillfällen, men i
kväll hade jag trott att hon skulle vara för
trött för dylika små påfund. Jag hann se
hennes steg innan hon försvann i skogen, och
de var lätta och svävande på ett sätt som om
hon gick till ett kärt möte och var mycket
lycklig och förväntansfull till sinnes.
Jag drog av mig badkappan och tog på
mig min enkla blårutiga linneklänning.
Därefter satte jag mig på den nötta blåmålade
träbänken under lönnen utanför stugan och
rökte en cigarrett alldeles för mig själv. Jag
satt fullkomligt stilla och hörde på suset i
det stora trädet ovanför mig, och jag hörde
tydligt hur de tusentals löven sakta rörde sig
mot varandra inne i det där rika och
hemlighetsfulla djupet. Jag tänkte, att nog måste det
här vara ett av de lyckliga träden, för jag
kände dess levande närhet som någonting
stort och vänligt, och det saktmodiga suset i
dess inre var ett lyckligt träds sus. Det var
sommarnattens röst i det. Det var
eftersomma-rens hela överväldigande och välsignade
rikedom i varje liten rörelse som varje litet blad
gjorde. Jag satt en god stund på den där trä-
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
