Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Jan, Gunilla och hästarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN, GUNILLA OCH HÄSTARNA
bänken under lönnen, och slutligen började
jag tycka att min lilla syster blev borta väl
länge. Det fanns ju ingenting som hindrade
att jag följde efter henne och såg vad hon
hade för sig, och i värsta fall kunde jag ju
ta henne i örat igen och leda henne hem, så
jag reste mig upp och slog in på den stig som
ledde genom skogen. Det var ovanligt mörkt
den där kvällen. Nere vid ån flög
läderlapparna omkring på sitt otäckt ljudlösa sätt,
och jag tänkte på Gunillas vita
organdi-klänning. Jag gick så tyst jag kunde, men det
var verkligen mörkare här mellan träden än
jag trott, så jag hade svårt att se och gjorde
nog en hel del väsen av mig. Jag kom mitt i
en massa ståtliga ormbunkar som nådde mig
till midjan och prasslade mot min
klänning, och sedan kom jag in bland trädrötter
och ljung och lingon- eller blåbärsris. Jag
skrämde också upp ett par fåglar, och jag
blev själv skrämd när de med smällande
vingslag for upp mellan träden, så att jag
måste stanna och höra på mitt hjärta som
slog häftigt och mörkt och ensamt. Jag såg
skuggorna av fåglarna när de passerade
ljusningen mellan trädtopparna, och jag hörde
hur grenarna i skogen häftigt vajade där de
flugit upp. Jag gick vidare, och det var tyst
omkring mig en lång stund, men sedan hörde
jag steg till vänster om mig. Jag ville inte
ropa, ifall det nu var någon annan än Gunilla
som gick där. Det var just då, när jag
stannade och höll andan och lyssnade, som
luften skälvde till vid den lidelsefulla
gnägg-ningen från en häst som stod där någonstans i
mörkret alldeles intill mig. Jag blev både
kall och het av skrämsel. Jag fortsatte så fort
jag kunde, och strax efteråt hörde jag hästens
steg långt bakom mig, men just då stötte jag
emot en gärdsgård som jag klättrade över.
Jag förstod att det var den gärdsgård som
avgränsade de andra ägorna från Herrhagen,
och den där hästen som jag mött måste alltså
24. — B. L. M. 1937.
X
vara en som gick här ensam och inte tillhörde
dem som sprang omkring i Herrhagen. Jag
hörde honom gnägga ett par gånger till, men
mycket långt borta. Jag vet inte varför det
där ljudet grep mig så starkt och varför jag
inte kan låta bli att tänka på just den där
hästen, när jag hört så många hästar gnägga
förut och senare, men han stod kanske vid
något stängsel och vädrade med skälvande
näsborrar och stirrade med sina blanka ögon
ut i mörkret och var mycket ensam. Varför
griper oss alltid djurs oro på ett så sällsamt
sätt? När jag kommit över gärdsgården och
gått ett stycke kände jag plötsligt en doft av
hö, så jag förstod att jag var i närheten av
en äng, och en stund senare hörde jag det
svaga pinglet av en koskälla. Jag såg en
glimt av himlen mellan träden, sedan
ljusnade det med ens omkring mig, och där låg
gläntan. Det var sannerligen Herrhagen, så
jag hade gått alldeles rätt. Den var ett litet
under av skönhet, och den låg här och
uppfångade natthimlens ljus och sa, att här är
jag, paradiset! Jag såg dungarna av lövträd
och några kor. När jag tittat mig omkring en
stund upptäckte jag något vitt som rörde sig
alldeles intill ett av träden, och då jag stirrat
på det en halv minut förstod jag att det var
Gunilla. Hon var ensam, och medan jag
konstaterade det blev jag också medveten om den
ängslan jag känt förut. Jag medgav för mig
själv orsaken till den. Jag kände mig löjlig
och dum och måste le. Jag kom att tänka på
att Jan naturligtvis stod vid vägskälet och
väntade på mig och att ingenting hindrade
mig från att gå dit. Varför strövade jag här?
Varför skulle jag inte kunna gå åt mitt eget
håll, när Gunilla gjorde det? Det var löjligt
av mig att inbilla mig att jag var orolig för
henne. Det var inte därför jag gick här. Det
var någonting helt annat som jag var orolig
för. Jag stod just i begrepp att vända och gå,
då jag hörde Gunillas röst. Jag fick genast
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
