Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Jan, Gunilla och hästarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
den där dumma ängslan igen och misstänkte
att hon talade med någon som jag inte såg,
så jag gick närmare. När jag kommit så nära
att jag kunde se henne alldeles tydligt såg jag
att hon var ensam. Hon talade med sig själv.
Jag lyssnade en stund, och så förstod jag att
hon inte talade med sig själv. Hon låtsades
att hon talade med någon. När jag nu tänker
på det minns jag så starkt lövträdens
pelar-lika stillhet och den vita gestalten i dunklet
under dem och den milda och fuktiga doften
över ängen samt den drömlika blå och
rosafärgade skymning som föll över den och kom
den att skifta som ett sällsamt smycke. Jag
stod stilla och såg på allting, och medan jag
gjorde det tog den späda vita varelsen ett
par lätta, svävande danssteg utåt ängen och
skrattade kokett och hytte med fingret åt
någon inbillad person. Och därpå smekte hon
luften framför sig och sedan lyfte hon
armarna och såg upp i skyn och såg lycklig ut,
och så sprang hon fram till ett träd och slog
armarna om stammen. Jag minns att jag blev
alldeles stel av häpnad och att jag hörde mitt
hjärta slå och att ängen blev till ett overkligt
dis framför mina ögon — en opalfärgad
dimma där en vit gestalt dansade omkring
och skrattade och klappade händerna åt en
hel värld som jag inte såg. Jag lugnade mig
snart, och så fort jag lugnat mig kände jag
mig som en tjuv, därför att jag stod här
osedd och såg på en ung människa som
trodde sig vara ensam. Jag stod ju här och
stal hennes ensamhet. Jag fingrade i lönndom
på hennes innersta, hemligaste jag, och vad
var det för en osynlig hand som fört mig
hit? Jag kände mig på en gång egendomligt
upphetsad och smått generad. Det jag här
osedd stod och bevittnade var egentligen ett
under, så vacker och mjuk och graciös och
full av skälmskhet och ömhet var den lilla
varelsen! Jag hörde henne viska ett namn,
och jag förstod genast vems namn hon
viskade, just i samma ögonblick förstod jag
det, och det förvånade mig inte alls. Vad det
var sällsamt att se denna ensamma och
obetvingliga förälskelse som var så stark att den
måste ha utlopp i rörelse och i inbillad
handling och som måste viska den älskades namn
till ett träd i skogen!
Jag tror det var då som jag hörde ett
prassel bland träden i skogen bakom mig,
och det lät som ljudet av steg. Jag lyssnade,
och för att Gunilla inte skulle få se mig, om
hon vände sig om för att se åt det håll
varifrån ljudet kom, drog jag mig långsamt
bakåt tills jag doldes i mörkret bland de
närmaste träden. När mina ögon vant sig vid
dunklet här såg jag en man som stod några
få steg ifrån mig och tittade utåt ängen på
Gunilla. Det var Jan. Jag gick närmare
honom, och när han fick syn på mig lade
jag fingret på munnen. Han kom fram till
mig och ställde sig bredvid mig och såg
alltjämt utåt ängen, där den lilla vita varelsen
rörde sig. Jag vet inte hur länge han stått här
och jag vet inte om han begrep vad som
försiggick här, för vi talade aldrig om det
någon gång, men han stod hela tiden tyst och
var alldeles stilla och bara såg. När vi stått
så en stund hörde vi ett ljud från skogsbrynet,
och strax därpå såg vi att det var hästarna
som lunkade ut på ängen. Vi hörde deras steg
i den mjuka marken. När Gunilla såg hästarna
blev hon stående rak och stilla, men när hon
slutligen tog ett steg fick en av hästarna syn
på henne och travade fram till henne. Hon
flydde inte. Jag såg till min häpnad att hon
sträckte fram sin hand och smekte hästen på
mulen. Det hade hon aldrig vågat förut. Jag
var rädd, men Jan grep tag i mig, så jag
kunde inte röra mig. Gunilla drog omsider
tillbaka sin hand, och jag tänkte, att o min
Gud, vad hon måste vara rädd, fast hon står
där så stilla och ser på hästen! Då skedde
det som jag fruktade skulle ske. Hästen vände
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
