Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Hans Carossa, diktaren och vägvisaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
honom en radikal världsförändrare och
fram-tidsförkunnare som en traditionens man, en
forntidens väktare. Själv har han också
framhållit detta: ”Vi, halvdagerns söner, tjänar
troget såväl natten som dagen.” Bäst
karakteriserar man hans författarskap med några
ord som han använder för att skildra den
flod, den strand, det landskap som han ända
sedan ungdomen med nästan ockult
innerlighet tillägnat sig: ”bald altertümlich wie die
Landschaft einer Legende, bald so zukünftig,
als reifte ihr erst von ferneher ein
Schick-sal zu”. Denna motsättning
altertümlich—zukünftig är kanske den djupaste och mest
fruktbara i Hans Carossas på motsägelser så rika
personlighet.
Redan i ungdomstiden, då han framlevde
uppvaknandets år i en katolsk internatskolas
isolering och ingenting visste om en Nietzsche,
en Alfred Mombert, en Stefan George som
väckte själarna ute i världen, hade han liksom
mången annan ungdom i de stilla åren en
dunkel förkänsla av annalkande uppbrott och
världsförändring. ”Någon gång kunde man
plötsligt vakna upp om natten med en
förnimmelse av att man hörde demonerna bryta
stenar ur våra bostäders murar”, heter det
i den underbara ungdomsskildringen
”Ver-wandlungen einer Jugend”. Den där
lyhördheten för demonernas sönderbrytande
verksamhet i tidens djup har han behållit livet
igenom och det har räddat honom från att
förfalla till en falsk, verklighetsfrämmande
idealism under sökandet efter försoning och
ljus. För honom står det klart att vi, denna
tidsbrytnings människor, skall ha mod att
rycka till oss ljuset ur själva den förstörelse
vi måste igenom. Det är så man skall förstå
krigsbokens motto: ”Röva ljuset ur ormens
gap!” Den drastiskt realistiska och ändå
mystiska frasen säger oss rätt mycket om Carossa,
läkaren-dikta ren. Han undviker inte det onda
i vår värld, han går rätt på det, om det så
är krig, sjukdom eller andligt nödläge, men
alltid med blicken stadigt riktad mot det ljus
som bor även där. Därför återvände han inte
från kriget som en frän pessimist eller en
hotfull, förtvivlad anklagare, inte ens som
pacifistisk troshjälte. Han återvände bara helt
stilla för att hjälpa. ”Mig fattades lusten att
ropa ut anklagelser i en skakad värld eller
att framställa frågor som intet hjärta vet att
besvara”, säger han i den centrala
livsupp-görelseboken ”Führung und Geleit”. Varför
fattades honom lusten? Emedan han innerst
står på en säkrare grund än de flesta
nutidsmänniskor. Emedan hans förhållande till
världen och människorna är elementärt och
inte abstrakt-teoretiskt. Emedan han är
uppfylld av en respekt och vördnad för livet
som kräver ett positivt hjälpande ingripande
i stället för negativa fördömanden och intiga
förhoppningar.
Kriget blev av livsavgörande betydelse för
Carossa; liksom visste han det, ilade han det
frivilligt till möte. Redan innan hans årgång
inkallats rådde honom en inre stämma att
anhålla om en läkarbefattning vid fronten;
ett etappsjukhus någonstans bakom fronten
lockade honom inte. Efter förberedelse och
träning fick han sin vilja igenom. Det blev
hårdare än han kunnat föreställa sig, och
kroppsligen var han mången gång nära att duka
under för strapatserna. Men det egendomliga
inträffade att läkaren-diktaren, medan blodet
stod som en kvalmig stank omkring honom
vid de tillfälliga och oskyddade
förbandsstäl-lena. återvann sin själsliga jämvikt och fann
de spröda trådar oskadda som bildar en
människas, ett folks och en civilisations andliga
enhet. ”Efter så många år av sjuktjänst kändes
det för mig som en välgärning att fogas in
i en stor, sträng organisation som bara gjorde
anspråk på min tjänstgöring men lämnade
mitt inre liv i fred.” För att förstå ett sådant
uttalande måste man något känna till den
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
