Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Hans Carossa, diktaren och vägvisaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS CAROSSA, DIKTAREN OCH VÄGVISAREN
doktor Carossa som gav sig ut i kriget. Han
hade hunnit rätt långt in i mannaåldern men
hade som författare bakom sig bara ett tunt
dikthäfte och en novell, ”Doktor Bürgers
Ende”, som kom ut 1913. Hans tid och hans
krafter hade helt tagits i anspråk av en
ständigt växande läkarpraktik som blev så mycket
mera ansträngande som läkaren stod i ett
innerligt själsligt förhållande till sina
patienter, med starkt engagerade känslor, och
dessutom oavlåtligt gnagdes av misstanken att
detta inte var hans rätta kall och att han
egentligen inte gick i land med det. Novellen
vittnar om det dödssvårmod som överföll den
unge överkänslige läkaren, då han under den
första tiden i Passau på allvar invigdes i
det mänskliga lidandets värld. Överallt där
Carossa skildrar sitt förhållande till
patienterna, antingen direkt som i ”Führung und
Geleit”, där han ger oss den oförglömliga
bilden av ett par av sina första patienter,
eller i lätt omskrivande, mera ”omdiktad”
form som i ”Doktor Gion”, gör han det på
ett sätt som låter en ana hur mycket läkaren
här fått släppa till av sin egen levande
substans. Hans ömhet är så ren, trofast och
kärvt-innerlig som bara de ur djupaste skikt
framkvällande känslorna är. När man tänker på
denne doktor Bürger-Carossa och till exempel
får veta hur starkt åldrad och förändrad han
kände sig efter den unga guldstickerskan
Marias död och hur hans umgänge i staden
till slut bestod av bara sjuka och döda — gick
han förbi kyrkogården möttes han av namn
som för honom var levande, betydelsefull
verklighet, men de friska borgarnas
namnskyltar sade honom ingenting, dem kände han
inte, de var för honom de verkliga döda! —
då kan man förstå att kriget för denna
människa i viss mån blev en befrielse från ett
outhärdligt själsligt tryck. Här ute bar han inte
längre samma ansvar för de enskilda
livsödena och han blev själv ställd ”in heilsame
Todesnähe”. Här blev han också delaktig av de
avgörande ögonblickens egendomligt renande
och förklarande fatalism som likt en vind eller
en eld sopade bort allt överflödigt» från den
belamrade själen. ”Meiner bemächtigte sich in
jenen kritischen Minuten nach anfänglicher
Niedergeschlagenheit jene wundersam
schick-salsgläubige, an Trunkenheit grenzende
Stim-mung, in welcher sich alle irdischen Sorgen
und Befürchtungen als das Nichts enthüllen,
das sie in Wahrheit sind.” Även om
”förruttnelsevärldens gråa baner” alltjämt kastade
sina skuggor över honom, strömmade dock
ljus till honom ur osynliga källor och stärkte
hans förtroende till livet. Mitt under det första
krigstumultet föll honom de tidigaste
barndomsupplevelserna in och sedan hindrade
honom varken blodet eller granaterna att göra
anteckningar. Dessa mitt under kriget hastigt
nedkastade anteckningar var början till den
andliga självbiografi som skulle bli Carossas
centrala livsverk och som han efter kriget
långsamt fullföljde i olika etapper: ”Eine
Kind-heit” 1922, ”Verwandlungen einer Jugend”
1928, ”Führung und Geleit” 1933. Även
till krigsdagboken ”Rumänisches Tagebuch”.
publicerad 1924, gjorde han delvis
anteckningar under kriget. Han hade funnit sin form.
Källsprång hade öppnat sig som sedan inte
kunde dämmas upp. Det var i fält diktaren
fick övertaget i Hans Carossas själ; då
började det egnaste inom honom att tona.
Den rumänska krigsdagboken omfattar några
senhöstmånader år 1916. Den är nyktert
saklig och i sina utförliga landskapsbeskrivningar
inte så litet pretiös. Här finns inga gripande
skildringar av lidandet. Ingenting som kramar
en om strupen och pressar fram tårarna. Man
ser inte mycket av de sårade och
söndersargade, och de döda ligger dolda i de
igensnöade likskogarna kring Runcul mare och
Kishavas. Man märker knappast blodet. Det
är i själva verket något helt annat som träder
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
