Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Hans Carossa, diktaren och vägvisaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS CAROSSA, DIKTAREN OCH VÄGVISAREN
djupast syftande romaner. Författaren har i
doktor Gion, som är hans alter ego, tecknat
idealbilden av en modern människovän: han
vet hur livet skall skyddas utifrån dess egna
förutsättningar och han är glatt beredd till
de största bemödanden i varje enskilt fall.
Han har som vänlig beskyddare samlat
omkring sig en lustig liten krets av människor
— den på en gång dödssjuka och havande
bondflickan Emerenz, den fantastiska
skulp-trisen Cynthia och den halvvuxne gossen Toni
med teleskopet. Hur tillfällig och nyckfullt
bildad denna krets än kan te sig låter den
oss dock ana att här är djupa krafter i rörelse
och att dessa människor sig själva ovetande
går hemliga ärenden mellan det förgångna och
framtiden. Det visar sig också att kretsen utgör
ett andligt citadell, en av dessa spridda
fästningar där de uppbyggande krafterna samlar
sig till motvärn mot den förstörelse som bor
i tiden. Här vänder man sig medvetet ifrån
”förruttnelsens falska, ovänliga visdom”! Hela
boken bäres upp av en sinnrik, i fantasifulla
arabesker utarbetad symbolik och en
aningsfull mångtydighet som leder tanken till Chorus
mysticus i ”Faust”. Det centrala
död-och-upp-ståndelsemotivet uppbäres av Emerenz — den
sjuka, oformliga, av helig tro uppfyllda
flickan som ger sitt liv för att föda barnet
till världen. Barnet — det är vår klarare
framtid, vårt nya liv. Kring detta barn samlar sig
den lilla kretsens jublande intresse på bokens
sista sidor: ”Nu växer det upp bland ängar
och klippor, tagande sina första steg i hägnet
av väldiga urkrafter, med vilka det tidigt
mäter sin styrka.” Även i denna bok
förnimmer man ju, som alltid hos Carossa, den
kyliga fläkten av beräkning och överansträngd
symbolik, men i nästa stund är man åter helt
fången i den egendomligt verklighets- och
fantasimättade stämningen och innan man vet
ordet av är man mitt uppe i en scen, så
gripande, så meningsfull, så enkelt-innerlig
som bara en ingivelsens utkorade kan ha
skådat. Sådana scener som Emerenz’ vandring
hem till bergsgården efter läkarbesöket eller
den lille Tonis och hans döda farmors
mellan-havande hör till dem man aldrig förgäter, när
man en gång varit med om dem. De utstrålar
ett inre ljus av så stark verkan att det vid
läsningen meddelar sig till en själv och
förklarar ens ansikte. Allt vad Carossa skrivit
har på något sätt karaktären av drömlik
uppenbarelse, och det är i synnerhet fallet
med denna romandikt. Man har ett intryck
av att vad man läser har en särskild och
djup betydelse för en själv och att scenerna
och gestalterna här liksom i drömmen både
antyder och döljer för en meningen med ens
eget liv. Doktor Gion är otvivelaktigt ett
diktverk som sprungit fram ur tidens eget hjärta.
Allt det makabra, skrämmande, till döden
vigda som bor i detta hjärta och så starkt
förnimmes av den intensivt dödsmedvetna nya
ungdomen finns i denna roman, liksom det
rusande, sövande giftet i vallmons kalk, men
ändå blossar i den, liksom i den röda
blomman, livets hemlighetsfulla safter.
Inför Carossas senaste verk, ”Geheimnisse
des reifen Lebens”, står man tveksam och
inte så litet förvirrad. Författarens andra jag
i denna roman — om man nu skall kalla
dessa meditativa betraktelser kring ett svagt
antytt och dunkelt utfört händelseförlopp
så — är en äldre herre vid namn Angermann.
Han äger — symboliskt — förmågan att med
slagruta finna de dolda källsprången och
oscillerar för övrigt tämligen vagt mellan tre
kvinnor. Det är tydligt att denne Angermann
är ett slags blek ”mr Hyde” som i motsats
till doktor Gion lever ut det demoniska och
elementära i sitt väsen. Här är man mycket
långt borta från Goethe och inne i det
romantiska skumrasket. Man kan visserligen inte
undgå att känna igen berättartekniken från
”Wilhelm Meisters Lehrjahre”, i synnerhet det
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
