Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Hans Carossa, diktaren och vägvisaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
där sättet att låta nästan okroppsliga
kvinnogestalter på ett besynnerligt overkligt sätt
glida in i berättelsen för att sedan försvinna
någonstans i ett obestämbart skogslandskaps
dunkel. Och den ena av Angermanns mystiska
Waldfrauen, den verksamma Barbara — ”das
reine, tätige, hilfreiche Wesen” — är
verkligen mycket nära befryndad med Wilhelm
Meisters sköna Natalie. Men själva andan
i denna bok tyder på helt andra gudar! Här
och där skymtar man otydligt som genom
mjölkvitt glas några lösryckta scener ur
dagens liv, ett elektricitetsverk, en
porslinsfabrik, krigiskt marscherande gosshopar, men
annars är verkligheten upplöst till ett
svävande dunstmoln, inom vilket den romantiska
oansvarigheten trivs gott tillsammans med
urmysterierna. Det underbara landskapet från
ungdomsboken känner man på sätt och vis
igen, men hur utstofferat är det inte med
högromantiska dekorationer! Boken är dunkel och
ogenomskinlig; dess fonder av levnadsvisdom,
elementär livskänsla och poetisk vision kan
knappast komma till sin rätt i detta förrädiska
sammanhang. Man kan inte låta bli att undra
om inte de dunkla tendenserna i denna bok
har något att göra med allmänna kulturella
tendenser i dagens Tyskland.
Ser man tillbaka på allt vad den bayerske
diktaren har skrivit så är det ett ord som
ringer en i öronen, ett ord som många uttalat
och som en av tidens märkvärdigaste
personligheter, kulturfilosofen, missionsläkaren,
Bachkännaren Albert Schweitzer nämnt som
vår tidsålders egentliga ord, det som vi
historiskt sett egentligen skulle förverkliga:
vördnaden för livet, livsbejakelsen för eget och
allt annat livs vidkommande. Det är här Hans
Carossa har gjort sin insats. Man skulle kunna
nämna otaliga exempel på hur han omärkligt,
utan någon som helst fingervisning, låter
tillliten till livet glida in i sin framställning. Jag
skall hänvisa till en enda liten scen som just
nu dyker upp i mitt minne. En blek gosse
ligger sjuk i ett uselt krypin på en förolyckad
bogserbåt på Donau; han lider av svår
andnöd och det lilla hjärtat är utmattat; bredvid
sängen har han en grön bladväxt som han
ömt vårdar. När den gode, kloke läkaren,
Hans Carossas far, skall undersöka honom
gör han svårigheter, men han blir lugn och
låter allt ske så snart han får sin växt
bredvid sig. Efter det kirurgiska ingreppet somnar
han in med den gröna plantan bredvid sig
och i dess hägn tillfrisknar han. Det där
är likt Carossa och ingen annan. Man
förstår att människan inte är förlorad, hur
sjuk hon än är och hur ont hon än har
det, så länge hon med öppet sinne kan
mottaga den gröna plantans helande utstrålning.
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
