Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur arbetar Ni? Enquêtesvar av Eyvind Johnson, Waldemar Hammenhög och Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR ARBETAR NI?
givande för arbetet, kvarstå dylika
hämndkänslor, i det jag nu vill njuta av sommaren
— i stället för att skriva under
semesterveckan. En följd härav har blivit att den
varmaste och vackraste sommartiden känns
tom, men skrivmaskinen lockar ändå inte!
Flit och rutin, eller inspiration?
Frågeställningen har uppställts förut. Jag tror jag
sammanblandar begreppet inspiration med
en tvingande lust och en långvarig inre
upprördhet. Det må så vara. Jag vet blott att det
kommer för mig att göra något visst, och då
kan jag inte komma ur greppet även om jag
försöker undertrycka det längre eller kortare
tid; oron återkommer med nästan regelbundna
intervaller tills jag befriar mig genom att
skriva.
Om jag har rutin har jag fått den mot min
medvetna vilja, men denna eventuella rutin
varken bekämpar eller uppammar jag. Fliten
kan man i viss mån tvinga sig till, den blir
så att säga en vana, och eftersom den är en
god vana, bör man behålla och förkovra den.
Det regelbundna arbetet kan härvid inte nog
värderas. Sätter man sig vid skrivmaskinen,
därför att man bestämt sig för att skriva, så
går det verkligen. För övrigt tror jag att all
inspiration utan så att säga mekanisk flit är
värdelös för andra än improvisatörer. Den
som känner sig ”späda ut” inspirationen
genom att vara flitig förefaller mig
beklagansvärd, ty han borde ofta komma in i
deprimerande tomhetsperioder. Detta utesluter inte de
nödvändiga mer eller mindre långa
perioderna av vila eller ackumulation, om man
vill kalla det så. Hjärnan vilar i varje fall
aldrig helt.
Den som bundit sig vid en viss omgivning
måste mer än en gång känna det svårt att
arbeta, ty ingenting är sig likt eller
beständigt. Den som känner ett oavvisligt behov att
utföra något visst har endast en omgivning
— sin egen fantasi. Min hetaste önskan ända
upp mot de trettio åren var att få ett eget
rum att bo och arbeta i. Men ändå har jag
kunnat arbeta. Man kan sitta och låtsas göra
anteckningar ur en bok på ett vimlande
bibliotek eller smyga ner på ett papper vad man
endast själv ser i ett stoj ande lunchrum.
Men författarkravet på tystnad och stillhet
i omgivningen är ofta framfört och starkt
motiverat. Jag börjar mer och mer kräva
tystnad och stillhet omkring mig under arbetet
— jag vill inte höra en radio i gång i
närmaste rum, och numera skulle jag irriteras
i högsta grad av en smörgåsätare bredvid mig.
Men tvånget kan återkomma, och om så blir,
kan jag inte sluta skriva för det. Som en rest
av flydda dar kvarstår dock en känsla av
orolig tomhet om jag är absolut ensam hemma.
Jag kan gott säga att jag arbetar bäst i kretsen
av min maka. Jag kan lämna arbetsrummet
för att prata om vad jag håller på med, och
om det intresserar eller inte gör platt intet.
Det är livgivande pauser, som friskar upp
sinnet.
Varje gång jag hör frågan: ”Skriver Ni för
hand eller på maskin eller per diktafon?”
finner jag den alltmer naiv. Den kanske inte
är det. Men innan man fick råd att köpa en
skrivmaskin skrev man av lättförklarliga skäl
för hand, för att sedan renskriva på maskin,
när man kunde få använda någon på kontoret
efter arbetstidens slut. Varför inte gå över
till diktafon, om detta verktyg är effektivare?
Den uppställda frågan är lika viktig som till
exempel: ”Skriver Ni med rött eller svart
färgband (eller bläck)” o. s. v.? För övrigt
fordra förlagen numera maskinskrivna
manuskript. Nu använder jag konsekvent
skrivmaskinen i allt arbete, även där extrem
artighet visst fordrar handskrift. Det är artigast
mot brevmottagaren att få lättlästa brev.
När jag börjar en roman har jag en
sammanfattning klar i huvudet — en
sammanfattning, som om den skrevs ner, skulle fylla
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
