Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Engelsk lyrik - Anmälda böcker - Eliot, T. S., Collected Poems
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
ENGELSK LYRIK
Den nyare engelska lyriken har
genomgående en starkt intellektuell prägel: det är
en poesi i konflikt mellan den intellektuella
kritiken och den lyriska impulsen. Dess
gran-deur et misère, dess styrka och svagheter
återfinns på det mest typiska sätt hos T. S. Eliot;
han är den intellektuella poesiens främste
företrädare och betecknande nog har han utövat
ett både långvarigt och djupgående inflytande
på den moderna engelska lyriken.
Eliot, amerikanen som blivit engelsman,
europé, katolik och i viss mening klassiker,
är otvivelaktigt en av den samtida litteraturens
förgrundsfigurer. Han erinrar något om
Mallarmé (han är också mycket riktigt en
symbolismens sentida arvtagare). Liksom
Mallarmé har han skapat poesi av själva den
poetiska steriliteten och förmått skänka sin
intellektualism ett sken av magi. Mallarmé
blev moralist genom sin konstnärliga attityd;
Eliot är moralist i sin attityd gentemot tiden.
I grunden är han en kritiker som förvandlat
sig till diktare; hans lyrik vilar
huvudsakligen på kritiskt omdöme och konstnärlig
smak, ej på lyrisk ingivelse. Han använder
sig effektivt av sitt historiska sinne, vilket han
själv definierat som medvetandet om hela
kulturförloppets simultana existens. Liksom
Stravinskis musik gör hans lyrik ständiga
resor i tid och rum; däri består dess mest
påfallande moderna drag. Men likheten med
Stravinski sträcker sig mycket längre: det är
samma nakenhet och samma vånda i ”Le Sacre
du Printemps” och ”The Waste Land”.
Medvetandets hägringar avlöser hastigt varandra
mot en skymtande nutidsbakgrund, trist och
grå som en gammal film. I flyktiga återsken
uppenbaras forna guldåldrar, den försvunna
friska känslan, det förflutnas glädje och
storhet, medan den samtida världen hos Eliot
symboliskt framställs som ett förtorkat
klippland eller ett dödsrike, befolkat av kraftlösa
skuggor, av ihåliga män ”med huvudena fulla
av stra .
Temat för Eliots symboler, vilka genom sin
på en gång konkreta påtaglighet och
djupsinniga innebörd verkar så suggestiva och
som utgör den konstnärliga styrkan i hans
lyrik, är alltings hopplöshet, utslocknande,
förstelning. Hans diktning har sitt
sammanhang med efterkrigsmentaliteten: den har
alltigenom karaktären av en poetisk-moralisk
revision. Han kan sägas ha transformerat sin
epoks förnimmelser i lyrik, med självständiga
och adekvata medel, innan någon annan
förmådde det. Hans diktning kan liknas vid en
viskning som förstärks av otaliga ekon; en
hel generation tycks instämma likt en kör
i hans ord.
Tro inte
varken fruktan eller mod räddar oss. Onaturliga
laster
fostras av vårt hjältemod. Dygder
påtvingas oss av våra skamlösa brott.
Dessa tårar har skakats från vredens träd.
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
