Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Engelsk lyrik - Anmälda böcker - Eliot, T. S., Collected Poems
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
T. S. ELIOT
Teckning av Powys Evans.
Men i grunden är det ju sin egen tragedi
han förklätt i världens tragedi, sin egen
misströstan, sitt eget ångestfulla problem han gjort
till samtidens. Hans ofta citerade yttrande:
”Poesi är inte ett lössläppande av känslan,
utan en flykt från känslan; den är ej ett
uttryck för personligheten, utan en flykt från
personligheten”,
måste ses mot bakgrunden av hans
konstnärliga metod. Han använder sig ständigt av
indirekta medel; han söker förklädnad eller
ställföreträdare, för att på så sätt bli fri från
sig själv och lättare kunna förråda sig själv.
Att överlämna sig är på en gång hans största
lust och hans djupaste fruktan; poesien skänker
honom den dubbla möjligheten att samtidigt
dölja sig och utlämna sig. Hans förtorkade
landskap, hans marionetter, hans paralyserade
åldringar förråder drag hos honom själv:
ofruktbarheten, det förlamande tvivlet, törsten
efter levande liv. Känslans död,
spontanei-tetens upphörande erfar han som den moderna
människans öde. Skuggan har fallit ”mellan
idén och verkligheten”, ”mellan känslan och
förverkligandet”. Handlingarna utförs
mekaniskt : därav marionetterna. Gott och ont, dygd
och last håller på att förlora sin innebörd:
därav katolicismen, som han själv har kallat
”förtvivlans katolicism”. Lidelsen och begäret
finns bara till i tanken, som reflexer, som
minnen ”av ting som andra människor åtrått”.
Föraktfullt talar han om dem som
när känslan försvunnit retar gommen
med skarpa såser, med växlande mångfald
i en vildmark av speglar.
Liksom all djupare tidskritik består sålunda
Eliots diktning i en personlig bikt.
Uppriktigheten och styrkan i denna bikt har kommit
mycket av den samtida lyriken att framstå som
falsk eller gengångarmässig. Den nakna,
fattiga prägeln över Eliots poesi kommer sig
i stor utsträckning därav att han vägrat att
utprångla falska värden, vare sig
konstnärliga eller andra. Han har verksamt bidragit
till en behövlig justering av de poetiska
uttrycksmedlen i deras egenskap av känslans
och tankens instrument: en insats av både
konstnärlig och moralisk betydelse.
”The Waste Land” och ”The Hollow Men”
betecknar ingalunda slutet på Eliots lyriska
alstring, även om hans originalitet under detta
skede ter sig mest iögonfallande. Hans senare
lyrik, som inleds med ”Ash Wednesday”
(1930), upptar mer än halva utrymmet i hans
”Collected Poems”1 och är nästan
överraskande rik på både tanke och skönhet. Han
framstår här ofta som en rent religiös diktare,
men i grunden är han föga förändrad: även
1 T. S. ELIOT: Collected Poems 1909—1935.
Faber & Faber. London 1936. 7 s. 6 d.
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
