Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Engelsk lyrik - Anmälda böcker - Sitwell, Sacheverell, Collected Poems
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
blir en fråga om finesser i texturen, det utsökta
bruket av vokaler, allitterationer och
pause-ringar. Hans textur säges ibland vara ”mjuk
som en fågels duniga bröst när den glider
genom den soliga luften mellan mjuka, varma,
mörka löv eller djup som skuggan från
mossiga, daggtyngda grenar”, medan den vid
andra tillfällen lär äga ”en mörk och
skrämmande prakt”. Han känner fullkomligt de
olika klangerna hos marmor och sten och hos
alla slags metaller; ljus, luft, färg, doft och
skugga blir till ljud i hans dikter: världen
har förvandlats till musik och vindarnas spel
och rymdernas ljus drar fram mellan orden.
Hahs längre dikter omspänner en gigantisk
skala och tolkar i väldiga klanger den
primitiva naturen ”före människans fall och guldets
tidsålder”.
I själva verket märker man snart, glömsk
av allt det tekniska, att hans diktning rymmer
ännu mindre av direkta livsintryck och
personliga känslor än systerns. Hans värld tycks
bara bestå av museer och bibliotek och
förnäma parker, där människorna ersatts av
statyer. I sina senaste dikter, med den
pompösa titeln ”Canons of Giant Art: Twenty
Torsos in Heroic Landscapes”, har han samlat
sig till en poetisk kraftansträngning, men
betecknande nog samtidigt tagit steget fullt ut
till en rent sekundär diktart. De jättelika
ordfreskerna anknyter till namngivna konstverk
och hämtar sin inspiration från kännedomen
om äldre tider och kulturer; allt är återsken
och återklang. Herdarna brottas med tjurar
i arkadiska idyller, gudar och heroer rör sig
bland nymfer och satyrer, centaurerna dricker
och kämpar väldeliga. Långsamt och
harmoniskt flyter ordströmmen, utan tvivel med
det skickligaste bruk av vokaler och
allitterationer; det hela blir bara så overkligt trots
all påtagligheten. Man kan inte frånkänna
poeten en ganska sällsynt förmåga att
återuppleva; hans fantasi broderar konstfullt och
outtröttligt på givna motiv. Men det är syner
som skådats, skönhet som upplevts och känslor
som förnummits av andra före honom. Det
är som om han inte levde något eget liv, bara
var ett eko och en spegel för det förgångna.
Då är systerns dikter mindre monotona. Den
estetiska njutningsprincipen är inte lika
ensidigt fattad hos henne, hon har känt behovet
eller förstått effekten av dissonanser. Hon
börjar med rent verbala trollkonster,
extra-vaganta metaforer, och frammanar en
dekadent infantil värld, där hon är instängd som
i en bisarr saga. Men metaforerna blir till
symbolik och mytologi, det rasslar snart av
de dödas ben överallt och sagan övergår i
mardröm. Hennes enda verkliga upplevelse tycks
vara dödstanken, dödsskräcken, och den
förmår ibland ge en fläkt av ångest åt formens
larmande mekanism. Som sin djupast syftande
dikt har hon själv framhållit ”Gold Coast
Customs”, en uppgörelse med den moderna
civilisationens kannibalism; där har döds- och
skräckfantasierna stegrats bortom det enbart
pittoreska och nått en makaber intensitet. Men
den liksom hennes andra dikter drunknar i
ackompanjemanget, förkvävs i musik. Hon
driver upp ordens klangvärde och utnyttjar
detta så extremt att orden själva ingenting
kommer att betyda längre, de blir till blotta
ljud. Det är en strävan som i grunden strider
mot poesiens natur och måste leda till intet;
orden kan ändå aldrig ersätta toner och
förvandla en dikt till ett stycke musik. Poesi är
väsentligen icke musik, lika litet som musiken
är skildring eller måleri. En dikt är inte bara
till för örat, utan för tanke och alla sinnen,
och vädjar den för ensidigt till örat, infinner
sig strax en förnimmelse av tomhet och
abstraktion. Att Edith Sitwells diktning trots
all hennes begåvning verkar så artificiell och
ofruktbar beror nog mycket på hennes
misstag därvidlag.
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
