Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TYSKA BÖCKER
Hit hör också novellen ”Angelucia” av
Rudolf G. Binding, som detta år firar sin
sjuttioårsdag. ”Angelucia” (Verlag Riitten &
Loening, Potsdam) spelar i korstågens
tidevarv, denna tid ”som ropade på en stor, allt
medryckande tanke” och såtillvida är lik vår
egen. Ur tro och mull, ur föreningen av mystik
och Eros framstiger denna milda och fina
och likväl formstränga, i sin stil om Kleist
erinrande berättelse om hur en nunna tror sig
finna den himmelske brudgummen. Vad som
för andra skulle te sig som en villfarelse, blir
för Angelucia sanning och verklighet, och då
saracenerna storma an och döden når henne,
framstår detta i berättelsen inte som ett
vanhelgande av det överjordiska utan som allt
jordiskt väsens upphöjelse och råga. På ett fint
och ädelt sätt skyddas och fullföljes här arvet
och traditionen från den tyska romantiken.
Besläktad med dessa legenddiktare är också
Alfred Wolfenstein i en volym berättelser,
”Die gefährlichen Engel” (Verlag Julius Kittls
Nachf., Mährisch Ostrau). Rilke upptäckte
och presenterade hans lyrik och genom sina
översättningar av Verlaine och Shelley har
han också hävdat sig som en utmärkt lyrisk
tolkare. I denna berättelsesamling uppfylles
ännu några av de andliga krav, som
expressionismen ställde på konsten. Viljan till
frigörelse från världen, viljan till abstraktion
förmäler sig här med asketisk innerlighet i ett
språk, som är fyllt av metaforer, så alt säga
smala och uppåtsträvande. Efter kriget hade
man hoppats på en ny gotik, och Karl
Scheffler hade på nytt upptäckt denna epok
och framställt den för vår övergångstid i en
mycket beundrad och mycket läst bok.
Wolfen-steins berättelser äro fyllda av denna nya
gotik, de äro alla verkliga och samtidigt
öververkliga, de söka sig väg från hjärnan in
i blodet och gå inte den motsatta vägen, vilket
är betydligt vanligare i konsten. Alla dessa
historier äro ”som en fanal för den
sönder
sprängda världen, för allas mordiska krig
mot alla”. Ännu en gång visar Wolfenstein,
hur gärna människorna ville vara änglar ”från
himlens höjd, men det bär så lätt till
helvetet ... Äro inte människorna som änglar,
som mitt i livet gång på gång slita loss
vingarna och svinga dessa vingar i händerna
som skarpa, förfärliga vapen mot varandra?”
Därför ser han i människorna fallna,
farliga änglar. Vår tids djupa och smärtsamma
splittring söker sig här genom självrannsakan
fram till de nödvändiga botemedlen för sina
många sår.
Av den livfulle berättaren Siegfried von
Vegesack föreligger en romantrilogi, ”Die
Baltische Tragödie” (Universitas, Berlin). Han
vill med dessa tre romaner ur glömskan rädda
de tyska balternas liv, vilka han själv tillhör,
och ge en bild av dem i deras storhet och
undergång. ”Ingenting skall förskönas,
ingenting överskylas, egen skuld ej förnekas. Den
baltiska tragedien behöver intet förhärligande,
det hårda ödet höves endast den nakna och
hårda sanningen.” Dessa ord, som slå att läsa
i ett företal, uppfyller Vegesack som diktare.
I den första romanen, ”Blumberghof”, ger han
en bild av sin hjältes barndom, vari också en
del stoff av självbiografisk art torde
förekomma; där får man också en bild av de
liv-ländska godsens vackra, lantligt palriarkaliska
oberördhet. I ”Herren ohne Heer” skildras
studietiden och den första ungdomen; där
får man också en första inblick i balternas
tragiska situation, dessa balter som skänkt
Tyskland personligheter som Harnack,
Schie-mann, Bergmann, Keyserling, Schweinfurth,
Uexküll och likväl mottagits och uppfattats
som ”utlänningar”, som främlingar. Förgäves
skall man göra det tragikomiska försöket att
få ett pensionat i Berlin att begripa, att en
balt hör till tyskarna, ehuru han lyder under
ryskt statsöverhuvud. Det låter som ett
tyskhetens rop från gränslandet (ehuru lyckligtvis
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
