Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR MAURUS FONTANA
utan de billiga, av konjunkturerna betingade
tonerna av i dag), då vi läsa hos Vegesack:
”Vad är det för konst att vara tysk, då allt
över och under och runtomkring en är tyskt?
Först med ett: trots allt! börjar det! En mot
hundra — och trots allt! Ett sädeskorn mellan
två kvarnstenar — och trots allt! Sedan
sjuhundra år lösryckt från mo der jorden — och
trots allt!” Trilogiens sista del, ”Totentanz
in Livland”, visar med fruktansvärd sanning
detta söndermalande mellan kvarnstenarna.
Kriget förstör för balterna också illusionen
om ett fädernesland; utstötta irra de mellan
folken, och då de komma till Tyskland, ”där
de aldrig svärmat för dessa duktiga och
inbilska preussare”, förefaller det dem likväl,
som om de efter århundradens irrfärder åter
kommit hem, omslutna av en moders armar.
Vad som ger Vegesacks roman äkthet och
dokumentariskt värde är, att däri i samma
måtto leva det tyska arvet och det slaviska
klimat, vari den tillkommit: där finns en de
faktiska händelsernas energi och där finns
den drömmande upplevelsen av landskap och
människor.
Om en helt annan grannlandstyskhet, som
genom det gamla österrikiska väldets struktur
inte fick ett tragiskt förlopp, utan blev
delaktig av en förlösande harmoni, berättar Max
Brod i sina ”Novellen aus Böhmen” och i sin
roman ”Annerl” (båda hos Allert de Lange,
Amsterdam). Titeln på denna novellsamling
erinrar om Marie Ebner-Eschenbach, som först
fångade det böhmiska och mähriska
landskapets melodi. De slott och de
församlingsbor, som hon ägnade sitt episka intresse,
återfinna vi i någon mån också här, om också
dessa berättelser ha ett helt annat tempo, vår
egen tids mördande, obönhörliga rytm; i
synnerhet är den märkbar i ”Annerl”, en roman
om kampen mot smyghandeln med narkotika.
Men vad som förbinder Ebner-Eschenbach,
denna stora, moderliga berätterska, med Max
Brod, är något som består och inte skall dö,
vadhelst tidsmakterna kunna företa för att
bekämpa det: känslan av mänsklighet, av
barmhärtig och upplyftande människokärlek.
Mot penningvärdet ställa båda upp
känslo-värdet, och det skall aldrig förlora i värde.
På ett vackert och hedersamt sätt äro dessa
berättelser otidsenliga: mot det yttre sätter
Brod upp det inre, från massrörelserna söker
han sin tillflykt i mänsklig gemenskap, vari
också den enskilde kan finna en smula ljus
och värme och inte går förlorad i
kollektivi-tetens gränslösa ensamhet. Han bestämmer sig
för rätten att vara lycklig och att njuta livet
som ett träd, som har sina rötter i jorden och
sträcker sina grenar upp mot solen. Han
berättar om levnadslopp, men koncentrerar sig
på de avgörande händelserna, de väsentliga
upplevelserna. Hans gestalter äro alltid säkert
iakttagna, och de nå över sina skrankor ut till
något allmänmänskligt, ut till livets stora ström.
En regionalistisk roman av säreget slag är
”Heimweh nach der Hölle” av Erik Reger
(Rowohlt, Berlin). Som ett helvete och likväl
fosterland skildras den korsikanska jorden, där
”berg och dalar äro uppfyllda av de levandes
fördömelse och hjälplöshet”. Allt är skuld,
förbannelse, fördragsamhet med det onda.
Osaliga återvända de döda ständigt och kräva
sin rätt, som man har undanhållit dem. En
ofattbart vild urvärld, där hedendomen ännu
lever kvar men där en okuvlig längtan efter
frihet är alla levandes högsta lag.
Obarmhärtigt ligger solen på och kommer alla lidelser
att sjuda och förvandlas till förstörande våld.
Men fly ur ett sådant helvete? Flickan, som
skulle kunna göra det, hoppar i sista minuten
i land från ångaren, hoppar i land på Korsika,
där hon är född. Kanske ett helvete, men i alla
fall ett fosterland. Erik Regers hårda och
knappa stil försmår varje symbolik, men
likväl växer denna av allsköns plågor hemsökta
ö ut till en sinnebild för det jordiska fängelset.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
