Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TYSKA BÖCKER
Provinsen eller triumf och undergång”. Men
alltid ställer han i centrum Stifters kamp för
måtta och jämvikt. Sålunda är den död, som
han frivilligt valde, inte att uppfatta som
undergång, utan som en sista seger, som
själv-övervinnelse. Nej, Stifter var intet
beklagansvärt offer, utan en stor förebild; hos honom
bevittna vi — som Roedl utmärkt formulerar
det — ”livstron hos en arvinge, som i en tid
av upplösning bevarat människans värdighet
åt en eftervärld”.
Till tjuguårsdagen av Norbert VON
Hel-lingraths död — han stupade den 14
december 1916 vid Verdun — föreligger på F.
Bruck-manns förlag i München en samling
Hölder-linstudier och föredrag med en inledning av
Ludwig von Pigenot. Denna volym, som bär
titeln ”Hölderlin-Vermächtnis”, visar oss med
underbar klarhet den Hölderlinbild, som
Hel-lingrath framdrog ur tidens dunkel och
bibliotekens damm. Om hans Hölderlinedition, som
han icke fick fullborda, för första gången gav
den sanna och verkliga, från filologernas alla
villfarelser och ytligheter renade texten, så
ger han i de inledningar och tal över
Hölder-lin, vilka här föreligga i samlat skick,
Hölder-lins väsen, som har sina rötter så djupt i den
tyska folksjälen, att Hellingrath med rätta
gentemot den allmänna uppfattningen om
tyskarna som ”Goethes folk” kunde hävda
uppfattningen om tyskarna som ”Hölderlins
folk”. Och i och med att Hellingrath gjorde
boskillnad mellan den hårda och den lediga
levnadsstilen, vann han en grund för
bedömandet av Hölderlin som den stora hymniska
antipoden till den lyriska utgj uteisen.
Utgivandet av denna bok, som trots sin av
Helling-raths tidiga bortgång betingade fragmentariska
karaktär likväl bildar ett sällsynt fulländat
helt av språklig kraft och kulturhistorisk
betydelse, fyller verkligen en lucka: den samlar
spånorna av ett livsverk, den belyser klart en
gärning. I hur hög grad Hellingraths
forsk
ningar och upptäckter ha påverkat diktningen
ser man hos Rilke, som under inflytandet av
den av Hellingrath nyupptäckta
Hölderlinbil-den nådde till en vändpunkt och fann den
härlighet, varom ”Duineser Elegien” bära vittne.
Hellingrath tillhörde kretsen kring den tyska
ungdomens store uppfostrare vid sekelskiftet:
Stefan George. Till denna krets hörde också
Friedrich Gundolf, och det kommer därför
nästan som en överraskning att få i sin hand
en just av honom författad bok om Rainer
Maria Rilke, Georges motsats. Boken utgöres
av ett föredrag, som Gundolf höll i Essen
1931, hans maka Elisabeth har låtit utgiva
föredraget i bokform (Verlag Johannes Presse,
Wien). Bundenheten vid George bestämmer
också i första hand Gundolfs inställning. Han
måste, han kan inte annat än jämföra Rilke
med sitt mästare, men det talar i hög grad
för Gundolfs ofta bekräftade vidsynthet och
djupa insikt, att han inte nedsätter den ene
på den andres bekostnad, utan i båda ser
likvärdiga uppenbarelser av en ofattbar värld
och erkänner båda som furstar i diktningens
hemlighetsfulla rike. Om ett väsentligt drag
hos George är valet och beslutet, så utgör
väntandet och lyssnandet Rilkes väsen, och
därför har han också vidgat många av våra
gränser mot en inre värld. ”Rilke har på det
renaste sätt fångat och kvarhållit i sin själ det
svävande alltets alla befriade vindar och vågor,
för att åter lösgöra dem. Han är ingen härskare
och ledare, ingen grundläggande och formande
ande, men ett medium för de makter, som tåga
genom världen.” Gundolf genomför och hävdar
denna grundläggande tanke i enskildheter; det
ger hans Rilkestudie dess tillförlitliga
hållning och ger den en inre släktskap med de
dikteriska skeenden, som den avhandlar.
En tunn men likväl mycket innehållsrik
skrift är Hermann Kessers essay ”Beethoven,
der Europäer” (Verlag Oprecht, Zürich). Han
granskar inte Beethovens musik för dess egen
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
