Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Johannes Edfelt: Lyriska debutanter
- Jansson, O. A. Skeppsbrott på syndafloden
- Martinson, Moa, Motsols
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
här kärva och oslipade uttryck. Det melodiska
och charmfulla är inte denne poets sak, men
hans ton, hur brusten och ofärdig den än kan
förefalla, har en intensitet, som inte undgår
att göra intryck. Dessa kantiga och beska
ballader, tattarvisor och fattigmansstrofer ha sin
trotsiga egenart; och där finns i all bitterheten
en viss uppfriskande uppkäftighet, som räddar
det hela från monotonitet. I en sådan dikt som
denna, ”Hos backstusittaren”, har man i
helfigur Olof Angantyr Janssons vassögda och
opolerade musa:
I backstusittarens stuga
pinas en grammofon.
Hasigt vandrar hans kvinna
i kjol som är tunn i trån,
örlösa koppar hon diskar,
torkar på ratad särk —
hackigt speldosan viskar
för kvinnan med struma och värk.
På backstusittarens gårdsplan
plågar hans ungar en katt —
”satan anamma sån kattfan” —
skratta de åt sina spratt.
I avbetalningsgnället
kattkräket skriker ut.
Sen de dödsplågat skrället
tråkas de som förut.
En av sina makabra dikter har poeten ägnat
Goya. Det sker med den rätt, en viss släktskap
i temperament kan skänka. Det finns hos denne
lyriske debutant en omisskännlig furia, och
med tiden skall han måhända kunna ge
konstnärligt rikare och mer suveräna uttryck för
sitt beska patos.
*
Moa Martinson, välkänd som
romanförfattarinna, som lyriker debutant, inleder sin
diktsamling ”Motsols” med en deklaration,
som är oskön som dikt men i sin kärva
saklighet upplysande nog om författarinnans syften
och ambitioner. Denna deklaration är
samtidigt ett stycke programdikt. Det förklaras
däri, att diktarinnan är ”skygg för den gyllne
pegasen / som aldrig lär hinnas av
tattare-hasen”, och avslutningsvis lämnas besked om
de trakter, hon som lyriker uppsöker, och de
linjer, efter vilka hennes dikt rör sig: ”bland
stenar och stubb går min gudlösa färd”. Det
är kanske mindre som lyriskt uttryck än som
expressivt och vältaligt personligt dokument
denna diktsamling utövar sin verkan. Där
biktar sig en av livet prövad men i sin
bitterhet stolt och trotsig natur. Perspektivet är
proletärkvinnans, och där saknas inte pilskott
mot de besuttnas förment paradisiska
tillvaro. ”Från en av publiken”, ”Sagan om
smörgåsen”, ”Anständiga, fattiga fruars visa” äro
prov på sådan av social indignation inspirerad
lyrik. Personligen har anmälaren lättare att
uppskatta de osmyckade bekännelsedikter, som
samlingen rymmer. I avsnittet ”Ensam” finner
man sålunda så djupt upplevda, som vision
storstilade och i sin kantiga vresighet
egenartade och gripande dikter som ”Mina fönster”,
”Sju måsar”, ”Ensam dans”, ”Då är du en
frostros på rutan”. Den förstnämnda dikten
må ge en uppfattning om vad Moa Martinson
förmår av lyrisk intensitet i de stunder, då
hon förutsättningslöst och utan sidoblickar ger
sig hän åt en ren lyrisk stämning:
Mina fönster står ohöljda ut mot natten och dagen.
När jag ser fåglarna flyga
högt uppe i storskogens solgata,
då förstår jag att de flyger över hela jorden,
solen går upp i öst och ned i väst.
Mina tankar är ringa och dröjer vid ringa ting.
Och jag undrar aldrig över blommornas doft,
ty de är så ifrån begynnelsen.
Nog var begynnelsen?
Före mig fanns ej den vackra trästolen eller bordet
som den enarmade snickaren gjorde, han som är
död nu;
eller de två små skorna på hyllan, skorna
som aldrig slets ut,
eller gravkullen där blommor växer, blommor
som ej behöver skor.
Nog var begynnelsen?
Mina tankar är ringa
och kan ej fatta gud,
men mina fönster står ohöljda likt frågande ögon
ut mot stjärnorna, ut mot solen.
Man kunde ha anledning att dröja också
vid andra uttryck för denna energiska talang,
men det kan i detta sammanhang räcka med
att fästa uppmärksamheten vid den originella,
bildskapande fantasi, som format den svit av
prosadikter som bär titeln ”Neuros”, en serie
poem, där verklighetsintryck och
hallucinatoriska syner ingått en sällsam förening.
Samma förening av djärvt och konkret bildval
och suggestiv åskådlighet utmärker en annan
diktcykel, ”Fattigmansvinter”, där
diktarin-nans sociala indignation också får en helt
annan slagkraft än annorstädes i denna
dikt
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 17 22:52:51 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-5/0069.html
