Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Lyriska debutanter - Martinson, Moa, Motsols - Aleby, Anders, Tredje opponent - Asklund, Erik, Svensk idyll, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
samling, och detta beroende på den balans,
det sinne för proportioner, varmed satiren här
insättes.
I Anders Alebys samling, ”Tredje
opponent”, är det satiriska draget dominerande,
i varje fall det som man avgjort minns bäst
och längst. I en knapp och understundom
också pregnant stil avger här en lyrisk resenär
rapport om vad han mött i en underlig värld;
i inledningsdikten ”Minnesförlust” tecknar han
sin situation:
Drabbad av minnesförlust
ser jag mig yrvaken kring
bland konstiga människor och ting
på en gudsförgäten kust.
Utsatt för korsförhör
står jag förlägen och stum
och vet inte varför jag gör
mitt gästspel i tid och rum.
Ingen kommer att tro
på en suspekt resenär,
som kommer inkognito
och själv inte vet vem han är.
Det finns i dessa albumblad en ton av
självironi och galghumor, som inte är oklädsam.
Anders Alebys framträdande som tredje
opponent är väl närmast att betrakta som ett
diver-tissemang av en romanförfattare, vid vilken
man har rätt att fästa förhoppningar. I varje
fall återfinner man också i dessa vers något
av den sobra stilkänsla, som präglade hans
häromåret utgivna debutroman.
Johannes Edfelt
Svensk idyll
ERIK ASKLUND: Svensk idyll. Bonniers.
3: 75.
Ännu så länge har Erik Asklund varit
avgjort mest till sin fördel i det lilla formatet.
Någon episk kraft eller psykologisk begåvning
har han knappast lagt i dagen men däremot
ett lyriskt sinnelag, artistisk blick och god
iakttagelseförmåga. Prosadikten och skissen
passar bäst för hans impulsiva, lättantändliga
lynne och flotta handlag. Hans hittills bästa
bok är ”Frukt”, som innehöll dylika lyriska
och måleriska småstycken med övervägande
Stockholmsmotiv. Till den ansluter sig ”Svensk
idyll”, en genomgående sympatisk liten bok av
inte fullt lika hög konstnärlig valör.
Den svenska idyll Asklund här skildrar
utbreder sig i södra skärgården med Mörkö som
centrum. Som liten fick författaren i likhet
med andra bleka stadsbarn tillbringa några
sommarveckor på Barnens ö, och skärgården
har alltsedan ägt hans häftiga längtan.
Numera är han en stor del av året bosatt i ett
av sina älskade syrentorp ute på Mörkö, men
sommarlovslyckan och semesterstämningen ha
inte gått av honom. Han njuter av landet som
endast en rännstensunge kan göra det och
förklarar naturen sin kärlek i stormande lyrik
och de smeksammaste ordmålningar.
Temperamentet spelar honom en del spratt. Man
blir litet vimmelkantig av hans
adjektivströmmar och liknelser: i få böcker har ordet
”liksom” förekommit så ofta. Bildjakten har
nästan blivit en sport för honom, och det vore
säkert nyttigt för hans stil om han ville ålägga
sig litet större återhållsamhet på den punkten.
Men även när han blir deklamatorisk är han
äkta i sitt patos, en ung livsberusad, som inte
kan finna ord nog för sin hängivelse.
”Svensk idyll” består av idel natur- och
färdeskildringar. Ett vårbesök i Trosa, en
cykelfärd Mörkö—Stockholm och en annan
till Malmköping, stockholmsresor med
mjölkbilen, ett par båtutfärder i skärgården,
märkvärdigare saker hända inte i den asklundska
idyllen. Men för en person med livlig fantasi
och ögonen med sig erbjuda de ett härligt
stoff. Särskilt cykelfärderna äro skildrade så
att en velocipedfabrikör borde gnugga
händerna: man beslutar sig omedelbart för att
köpa en cykel och bli delaktig av dessa
fröjder. Som diktare är Asklund född på
velocipedens sadel, därifrån gör han sina
friskaste iakttagelser medan vinden susar om
ansiktet och ringarna surra mot gruset eller
betongen. Men han är inte mera besatt av
fartens tjusning än att han kan ägna ett helt
kapitel åt meditationer över en gammal grind,
dessa tröga och gnisslande hinder i resenärens
väg, som eljest nog ägnats mera svordomar
än poesi. Det bästa i boken är kanske dock
hymnen till augusti, där han med åtrå och
vemod insuper all sommarens snart förgångna
ljuvlighet. Georg Svensson
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
