Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Remarque, E. M., Kamrater, anmäld av Georg Svensson - Hoel, Sigurd, Fjorton dagar från frostnätterna, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ibland blir litet forcerad och konstruktionen
lyser igenom. Obrottsligt skydda de varandra
och hämnas en för alla och alla för en lidna
oförrätter, skulle det så än gälla
människoliv. Intuitivt förnimma de varandras aldrig
uttalade sorger och bekymmer och ge varandra
en väl maskerad tröst. Det öppet
sentimentala och förtroliga sky de som sötsaker och
lemonad. De äro alltjämt i fält, fast kriget
slutade för tio år sedan. Inför dessa soldater
och charmörer ger man sig på nåd och onåd.
Till en början värjer man sig kanske mot
deras vitsmakeri och tyska bullrighet, men jag
skulle tro att även den surmulnaste till slut
tinar upp.
Författaren är solidarisk med sina figurer:
han klemar inte med dem. Han framställer
dem som de vilja framstå, som käcka
desperados utan tro och utan illusioner men
obesegrade. Med opatetiska medel har han nått
den mest patetiska effekt. Det är något djupt
rörande över dessa unga män, som låtsas
förväxla sin livstörst med sprittörst, som i sitt
heroiska kamratskap uttömma alla de krafter
de samlat för att bygga en värld, som rasade
innan de ännu hunnit gripa sig an med arbetet.
Ingenting våga de nämna vid sitt rätta namn,
alla känslor äro omskrivna, så att sorgen blir
vrede och glädjen gyckel. Men bakom deras
pansar och hårda attityd förnimmer man hela
tiden den outlösta ungdomliga ömheten. Den
psykologiska typen känns ju igen, den gavs
med en klassisk fulländning, till vilken inte
Remarque når upp, i Hemingways ”Farväl
till vapnen”.
Om Hemingways roman erinrar ”Kamrater”
även genom den kärlekshistoria, som
parallellt med det manliga kamratskapet utgör
bokens andra huvudtema. Flickan Pat, en
mycket förtjusande liten kvinna, är också
en krigsmärkt individ. Hennes hem förintades
genom kriget, och själv fick hon sin hälsa
bruten genom undernäring. Moraliskt står hon
enligt borgerliga begrepp på samma
tvivelaktiga nivå och enligt enkla mänskliga begrepp
på samma höga nivå som de manliga
kamraterna. Hon är med andra ord en god
människa, som inte tar den konventionella
anständigheten så seriöst. Robert och hon glida
tämligen obekymrat in i ett förhållande och märka
lika litet som läsaren hur förbindelsen blir
på liv och död. De ge varandra sina kroppar
före sina själar, och även sedan de märkt, hur
hjälplöst beroende de äro av varandra, söka de
tappert behålla det lätta, lekfulla greppet om
sin kärlek. Han är arbetslös och hon
dödsdömd, det är en situation, som är lika
påfrestande känslosam som någonsin Armands
och Marguerites i ”Kameliadamen”, men
Remarque berättar den med en innerlighet,
som är äkta och djup. Inför dessa unga
älskande har något lossnat inom honom, ett
flöde av känsla har frigjorts, och bitterheten
i utgången kan icke helt dölja en känsla av
befrielse. Romanen mynnar ut i tragediens
katarsis. Georg Svensson
Brittsommar
SIGURD HOEL: Fjorton dagar före
frostnätterna. Översättning av Karin Stolpe.
Bonniers. 5: 75.
Huvudpersonen i Sigurd Hoels nya roman
är doktor Knut Holmen, öron, näsa, hals,
fyrtio år, god praktik. En gång i sin fattiga
och strävsamma ungdom har han haft
aspirationer på att bli författare men resignerat,
kanske därför att han inte haft tillräckligt
kurage för ett när allt kommer omkring så
vanskligt yrke, kanske därför att han i tid
insett, att han aldrig skulle kunna skriva så
bra som Hjalmar Söderberg, en författare,
som han läst med beundran i sin ungdom och
som han otvivelaktigt tagit djupa intryck av
i utformandet av sin personliga livssyn. Doktor
Holmen, som helst skulle vilja föra den
vegeterande medelålders mannens angenäma
existens, består sig nämligen med en
privatfilosofi, och man kan inte säga, att den har några
heroiska inslag. Hans levnadskonst är byggd
på räddhåga: den består till nittio procent i
att undvika obehag. ”De tio procenten bestod i
att skaffa sig behagliga saker.”
Och likväl kan han inte dra sig inom sitt
skal och rädda sig för ångesten. Det förhåller
sig så med de flesta människorna i Sigurd
Hoels böcker: de äro komplicerade varelser,
de dras med ”komplex” och bii rov för
konflikter; de ha någonstans i själen en sjuk
punkt, ett sår, som de ådragit sig en gång då
sinnet var hudlöst, och som de förgäves söka
resonera sig bort från senare i livet. Så är det
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
