Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - van Schendel, Arthur, Fregatten Johanna Maria, anmäld av Thure Nyman - Maass, Joachim, Den oåterkalleliga tiden, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Van Schendels bok kan till formen
närmast karakteriseras som en biografisk roman.
Huvudföremålet är emellertid inte en
människa utan ett fartyg, fregattskeppet Johanna
Maria, vars växlande öden vi få följa från
födelsen-stapelavlöpningen i Amsterdam 1865
fram till den dag några decennier senare, då
det ligger avtacklat och nedriggat i
Amsterdams hamn igen, färdigt för upphuggning
efter ett strävsamt liv under skilda nationers
flaggor. Greppet är som synes originellt men
inte så originellt att man inte kan uppleta
förebilder, eller låt oss säga motsvarigheter.
Johanna Maria är liksom alla fartyg en individ
med utpräglade egenskaper, inte bara i fråga
om tackling och skrov, hon är nyckfull som
en kvinna och mystiskt känslig för vem som
står till rors. När båtsman Brouwer lägger
handen vid ratten ökar hon farten från vanliga
tio, elva till fjorton knop vid laber vind.
Denne Brouwer växer under berättelsens
gång fram till bokens mänskliga centralfigur.
Han mönstrar på som segelmakare, då fartyget
ligger färdigt att gå ut på sin första resa, och
han dör i sin koj ombord på det dödsdömda
skrovet. Däremellan ligger en kärlekshistoria
— för att använda det banala ordet om ett
allt annat än banalt förlopp — en
kärlekshistoria som varat livet ut, Brouwers liv och
Johanna Marias. Pojken Brouwer blir förtjust
i det vackra skeppet, han följer med det resa
efter resa, växer fast vid det med en
tillgivenhet som blir starkare och starkare
allteftersom banden med dem därhemma slappna och
brista. Johanna Maria är hans hem, men det
är mer än så. Medan de andra ombord komma
och gå, ta hyra i en hamn och mönstra av
i nästa, betrakta fartyget som en tillfällig
uppehållsort mellan hamnarna, som ett
själlöst stycke trä, segelduk och tågvirke, eller
rätt och slätt som ett medel att förtjäna sitt
levebröd eller att göra affärer — och behandla
det därefter, känner sig Brouwer knuten till
skeppet med andra och starkare band. Han
känner sig ansvarig för det, han gläds med
det, när allting är i bästa skick ombord, och
han sörjer, han lider, när det vansköts av
vårdslösa händer. Ur denna djupa, mystiskt
betonade hängivenhet växer så småningom
fram en önskan att äga skeppet, och han
börjar spara av sin lilla båtsmanslön, han
smugglar — men inte på Holland! — för att
öka sitt kapital, han lånar ut det för att få
ränta, och slutligen, när Johanna Maria knappt
är mer än ett avdankat, misshandlat, värdelöst
skrov, som hans kärleksfulla händer nätt och
jämnt kunna göra sjodugligt för den sista
resan, hem, får han sitt livs dröm uppfylld.
Detta bokens så att säga inre förlopp, som
i referat måhända kan verka patetiskt och lätt
sentimentalt, återges av författaren med en
konstnärlig knapphet och psykologisk
precision, som äro helt beundransvärda. Kring
denna novellistiska kärna har han med en
målerisk kraft och detaljrikedom som
förefaller specifikt holländska, gett en bild av en
livsform, och därmed av en människotyp, som
numera är, om inte försvunnen så starkt
förändrad. ”Fregatten Johanna Maria” är en
hymn till den trofasta, osjälviska, allt
uppoffrande kärleken, en vacker bok, en bok att
minnas. Översättarinnan tycks också ha löst
sin säkerligen allt annat än lätta uppgift med
heder, och det vore kanske för mycket begärt,
att en dam skulle känna till sådana nyanser
i den nautiska terminologien som skillnaden
mellan ”fregatt” och ”fregattskepp”. Johanna
Maria är nämligen egentligen av den senare
mera fredliga sorten, vilket också framgår av
den holländska titeln. Thure Nyman
Realistisk konst
JOACHIM MAASS: Den oåterkalleliga tiden.
Översättning av Bertil Malmberg.
Bonniers. 6: 75.
Böök talar i en av sina understreckare från
det aktuella Tyskland om det högröstade i
tidsstilen, vars själva nerv mer än någonsin
är propaganda, predikan. Även om man inte
direkt lider av hörselhyperestesi kan man väl
knappast undgå att då och då plågas av
mega-fonljudet. Men ingenting kan vara mer
lågmält och i känslan återhållsamt än tysken
Joachim Maass’ realistiska roman ”Den
oåterkalleliga tiden”, om en barndom i Hamburg.
Det är en ovanligt konkret roman, helt och
hållet bildmässig. Scen fogas till scen. På
denna omsorgsfullt solida realism, som från
ett noggrant återgivande av miljö och
yttervärld tränger fram till en fördjupad
stämning, tröttnar man inte. Den hör till
grund
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
