Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maass, Joachim, Den oåterkalleliga tiden, anmäld av Margit Abenius - Kallas, Aino, Vargbruden, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
stilarna, som tillåter individuella variationer
i det oändliga.
Romanens små och stora händelser passerar
genom pojken Borbes medvetande. Han är en
liten gosse med glasögon, inte något skolljus
med talang att svara på frågor, men med en
kännandets och iakttagandets grundlighet, som
gör honom till ett utmärkt medium för det
som passerar. Världens affärer går upp och
ned; detta avspeglas i pappa Maacks
lynnes-svängningar, barnflickan Frieda förs bort på
en bår med ångestvitt ansikte, och en tid
senare går man till hennes grav och läser
inskriften på stenen, hunden Fox dör, Borbes
vackra mamma beger sig då och då med Borbe
i sällskap till tant Krogers vinkällare, där hon
har avbrutna, upprörda samtal med unge herr
Kroger — Borbe är både aningslös och
intuitivt förstående. Den tjocka fröken
Schlater-mund, som inger Borbe en oresonlig
vedervilja, förföljer honom i skolan med sitt hat
och styr om att han får prygel av rektorn.
Bestraffningen sker kallt och metodiskt å
tjänstens vägnar; det blir en ohyggligt äcklig
upplevelse. Snörvlande, snyftande, hickande,
med själen uppslitsad, återvänder Borbe till
klassrummet, men får utgjuta sin smärta för
den unga, blyga fröken Bieber. Det är sanna
och fina scener.
Förmågan att med en sådan rik och precis
detalj konst återge yttervärlden förutsätter en
viss sinnets ro och mottaglighet: trygghet och
ro utströmmar också från raderna i ”Den
oåterkalleliga tiden”. Solskenet som dallrar
och gnistrar i den sommarheta trädgården,
skymningen i barnkammaren, när den sjuke
Jakob läser högt för Borbe en moralisk
berättelse, som fyller honom med obestämd
bekläm-ning, hamnen som vidgar och befriar hjärtat
med sina färger, skepp och tjärdofter — allt
är noggrant utritat men inneslutei alltid något
av det outsagda, söm när man genom trädens
tydliga kvistverk ser dagrarna och horisonten.
Margit Abenius
Er os och Tanatos
AINO KALLAS: Vargbruden. Översättning av
Bertel Gripenberg. Bonniers. 4: 75.
Mot pastischen som konstform kan man ha
åtskilligt att invända, bland annat det att den
alltid i högre eller lägre grad blir liktydig
med att gå över ån efter vatten. Den medvetna
imitationen av en gången tids stil kan
självfallet i historiska romaner innebära ett plus
i fråga om tidstrohet; men det kommer alltid
att stanna vid en yttre trohet, vid accessoarer.
Aino Kallas’ bok ”Vargbruden” är en
trilogi av krönikeartade berättelser, i språkligt
avseende anslutande sig till stilen under den
tid — 1500- och 1600-talen — varifrån dessa
berättelser hämta sitt stoff. Det skulle vara en
ganska intresselös kollektion, om den talang,
som här uppenbarar sig, enbart vore att
hänföra till den elegans, med vilken den tunga
och omständliga, latiniserande stilen från
stormaktstiden här reproduceras. Men i detta fall
är det fråga om en inlevelse som sträcker sig
betydligt djupare än enbart till det
arkaise-rande uttrycket, till det smidiga återgivandet
av en flydd epoks kurialstil. Nej, dessa tunga
och patetiska krönikor vittna om något annat
och mer: om en diktares fantasi och
gestalt-ningsförmåga. Det är lidelse och flykt i dessa
berättelser om kärlek och död; de nå i vissa
scener till en tragisk resning, som det aldrig
är den stiliserande fäsören förunnat att uppnå.
De tre sägnerna sammanhållas av ämnets
enhetlighet. De handla alla om kärleken, som
med en naturkrafts våldsamhet kommer
människor att sätta sig över konventioner och
lagar, som det kostar döden att överträda, nota
bene i den tid och i den miljö, varom det här
handlar. Det är i häxprocessernas och den
styva lutherdomens tid, i ett järnhårt
ståndssamhälle i Livland och Estland. Barbara von
Tisenhusen — huvudpersonen i den första
berättelsen — får erfara vad det betyder att
kränka de ståndslagar, som fått sitt benhårda
uttryck i beslutet i Pernau. Med sitt liv får
hon plikta för att hon följt blodets röst och
förälskat sig i köpmanssvennen och skrivaren
Franz Bonnius. en ofrälse. Av sina bröder blir
hon fasttagen, och i Rannu socken i Livland
på Vörtssjöns is sänkes hon i en vak. Ännu
kraftigare är ämnets patetiskt tragiska
karaktär understruket i den följande berättelsen,
”Prästen i Reigi”. Det är en skildring av ett
hårt människoöde, och man kan inte frånkänna
den ett drag av storhet. Det är en sägen från
Dagö, ett triangeldrama utspelat mot en fond
av omänskligt ödslig natur. Protagonisterna äro
prästen i Reigi, den hetlevrade Påvel Lempe-
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
