Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kallas, Aino, Vargbruden, anmäld av Johannes Edfelt - Ratel, Simonne, Omogen frukt, anmäld av Margit Abenius - Halper, Albert, Klichéfabriken, anmäld av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lius, en gång oskyldigt anklagad för dråp och
sedan förvisad till den otillgängliga ön, hans
hustru Catharina Wycken och diakonen Jonas
Kempe, född i Småland men efter ett erotiskt
mellanhavande ordinerad till Reigi. Han är
fager under ögonbrynen, en Lovelace i en
karg utpost av kristenheten;
kärleksförhållandet mellan den vackra prästfrun och honom
är skildrat med en intensiv glöd. Men det
bästa i denna tunga och mättade krönika är
skildringen av prästens reaktioner inför sin
hustrus öde, då hon blir gripen och avrättas
i Reval tillsammans med sin älskare. Som
själsskildring är denna berättelse av gripande
sanning. Den prövade mannen, som i sin
anfäktelse och nöd med skäl kan upprepa
Plinii ord: ”Cum hominem dixeris, omnes
miserias dixeris” och inte utan orätt kan
jämföra sitt öde med Jobs, framstår med något av
resningen hos en gestalt i ett antikt ödesdrama.
Mindre intresse kan anmälaren uppbåda för
den avslutande sägnen, ”Vargbruden”, som
handlar om en kvinna, som tar ulvagestalt och
kommer i klorna på själva Diabolus
Sylva-rum. Tidsatmosfären är nog riktigt träffad,
stämningen av trolldom och övertro är kusligt
förtätad. Men ändå förefaller det, som om
författarinnan skulle satt för mycken lit till själva
tidsstämningen som konstnärligt element: man
saknar i denna sägen de mänskliga konflikter,
som hon med sådan intensitet och inlevelse
förstår att gestalta i samlingens båda övriga
berättelser; och även betraktad som allegori
har den inte nöjaktig bärkraft. Aino Kallas’
aristokratiska konst vinner avgjort i styrka och
uttrycksfullhet i den mån hon närmar sig
centrala mänskliga konflikter,
människohjärtats eviga problem. Johannes Edfelt
Övergångsålder
SIMONNE RATEL: Omogen frukt.
Översättning av Signe Bodorff.
Bonniers. 5: 75.
Romanen ”Belle-Jolie” av den franska
författarinnan Simonne Ratel handlade om
makarna Durras’ olyckliga äktenskap och
deras tre barn. Den hade sagans fördelning
av ljus och skugga. Två skarpt fientliga
världar kolliderade där: å ena sidan barn- och
kvinnovärlden, där Isabelle suveränt härskade
över sina tre älsklingar, å den andra
mansvärlden, som representerades av det helt och
hållet löjliga trollet pappa Amadeus, som tog
hämnd för sin utestängdhet genom en
vällustig grymhet i smått. Boken var skriven med
mycken originalitet och en särskilt i fråga om
barnskildringen smidig och saftig stilkonst.
I ”Omogen frukt” skildras barnen Durras
och deras kusin Korpungen i sin
brytnings-ålder, som här är särskilt konfliktrik genom
de abnorma familjeförhållandena.
Familjelivets ”symbios” heter det betecknande.
Simonne Ratel målar gärna, i kontrast till det
klara barnparadiset, heta och laddade
atmo-sfäriska tillstånd, som väl korresponderar med
hennes böckers psykiska klimat av hetta och
ett visst kvalm, som visserligen då och då
urladdas i ordentliga åskskrällar, men utan att
det ändå tycks vilja bli riktigt svalt och rent
i luften. Men vad man beundrar är den
inträngande mjuka, i bästa mening subtila
karakteristiken av Korpungen. Det är en
förströdd och svårmodig ande bland de andra
med deras hastigare livsrytm. Med fin
psykologi skildras den halvvuxna flickans
grundliga, invecklade sätt att tänka och hennes
långsamma känsloreaktioner. Hon har denna
ömtålighet för andligt förtryck som utmärker
de inåt nervöst differentierade, de sensitiva,
och hennes personliga problem blir framför
allt att frigöra sig från Isabelles deciderade
”tycken”. Först i ensamheten återvinner den
lilla Anne-Marie Comtat — vars totemdjur är
korpen — sin fulla jagkänsla. Sådana
träffande, glimtvis nästan geniala karakteristiker
försonar hos Simonne Ratel med det ibland
något utstofferade i stilen. Margit Abenius
Amerikansk arbetsroman
ALBERT HALPER: Klichéfabriken. Med
inledning av Anders Österling. Översättning
av Thure Nyman. Bonniers. 7: 50.
Som totalomdöme om amerikanen Halpers
roman ”Klichéfabriken” skulle man kunna
säga, att han får fakta att blomma. Han lyckas
verkligen kring dessa sakkunniga upplysningar
om hur en stor klichéfabrik i Chicago ser ut
inuti skapa en stämning av intensivt, verksamt
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
