Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halper, Albert, Klichéfabriken, anmäld av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och oftast tragiskt liv och bekräftar därmed
återigen den sanning som Albert Thibaudet
en gång formulerade så: varje människa kan
skriva åtminstone en roman, nämligen sin
egen. Det vill säga: varje människa som
intensivt upplever en miljö får också genom
själva upplevelsens kraft medel att uttrycka
sig, återberätta eller — i bästa fall —
återskapa.
Det är egendomligt med Amerika, det land
som är kanske rikast representerat i vår
överväldigande mängd av översättningslitteratur:
det är fortfarande för oss ett i många
avseenden nytt land. Det tycks helt enkelt vara en
outtömlig källa, råmaterialet är så stort och
skiftande att det räcker till för alla utan
att behöva uttråka genom återupprepning, och
livet är så rörligt och cirkulationen så livlig
att ingen författare riskerar att mötas av
oförstående eller likgiltighet om han exempelvis
kommer med en skildring från ett speciellt
arbetsområde. Här i Sverige kallas en
framställning av arbetande människor i allmänhet
för naturalism, och själva ordet verkar som
en axelryckning, medan en skildring av
borgerligt liv sällan etiketteras på detta sätt.
Naturalism är ett ord som omedelbart väcker olust
såväl hos författaren, vilken i de allra flesta
fall inte heller gör skäl för epitetet, som hos
läsaren, vilken med en viss rätt anser att
naturalism är något mycket sanningsbetonat,
en uppräkning av torra fakta, och följaktligen
något mycket tråkigt. Zola, ur vars verk
emellertid numera stiger en rätt stark doft av det
vi helst kallar romantik, har fått tjänstgöra
som det ondas rot och ursprung. Men han var
väl i grund och botten inte större naturalist
än Homeros, rätt betänkt, även om han står
oss närmare i vår uppfattning om vad som
är verkligt liv. Homeros’ metod är dock fullt
ut lika naturalistisk som Zolas: hade vi levt
på hans tid skulle vi med skräck eller glädje
svurit på att det fanns en Olymp och ett
Hades-rike och skildrat det som vi upplevt det. Zolas
fel är väl inte hans metod men kanske hans
personliga begränsning.
Vad vill Halper säga med sin bok? Till
synes ingenting särskilt: han berättar om en
klichéfabriks dagliga liv med en sakkunskap
som förutsätter en grundlig erfarenhet av
miljön. Han framställer lokaler och personer,
maskiner och människogrupper fotografiskt
noga, allt belyst från de antagligen något
dammiga fönstren eller från lamporna i taket.
Vi ser specialarbetarna vid deras maskiner
och får följa hela processen med bildens
förvandling till kliché. Hela det kemiska och
mekaniska förfaringssättet ger Halper oss ett
ganska klart begrepp om, likaledes fabrikens
inre organisering, dess ekonomiska läge och
dess vinstmöjligheter och förlustrisker. Vi ser
arbetaransikten i fabriken och grupper av
arbetare som varje arbetsdags morgon
strömmar in och på kvällen ut och trängs i hissen,
trapporna och korridorerna, i tvättrummen
och ute på gatan, där de dyker upp ur eller
försvinner åt olika håll i Chicagos myller.
Några av ansiktena lämnar oss likgiltiga. De
hör dit, de är säkerligen riktigt tecknade, man
har ett bestämt intryck av att de existerar på
jorden och i Chicago liksom många andra.
Vissa däremot dröjer vi längre vid och minns
tydligare. Och bilden av detta arbetande
Amerika skärps och aktualiseras när man erinrar
sig vad som nyligen skett där borta. I denna
fabrik liksom i många andra måste rätten
till arbetarorganisation ständigt försvaras. Vi
får exempel på hur det stora tryckeriet,
klichéfabrikens viktigaste kund, utnyttjar sina
oorganiserade arbetare och samtidigt söker
göra dem solidariska med företaget. Genom
små, skämtsamt redigerade tidningar,
sommarfester och dylikt försöker man vända bort
arbetarna från det för dem i själva verket
mycket viktigare organisationsintresset. På
klichéfabriken har man organisationsrätt, men
där bekämpas arbetarna med maskiner. En
av direktörerna, den energiske och begåvade
Max’l, förbättrar maskinerna eller uppfinner
nya, som kräver mindre mänsklig arbetskraft,
men möts ögonblickligen av det tysta men
välorganiserade motståndet i form av sabotage.
Denna gång segrar arbetarna: ingen blir
avskedad trots den arbetsbesparande maskinen
— men man har känslan av att nästa gång
snart kommer. I detta fall är författaren
knappast någon optimist. Han låter oss se striden
på nära håll och underskattar inte någon av
de kämpande parterna och drar inte heller
några konsekvenser av arbetarnas lilla seger.
Boken, som slutar med en skildring av den
förödande börskraschen 1929 som var ett
resultat av hej dlös och huvudlös spekulation,
ger som sagt främst en ypperlig skildring av
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
