Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Agnes von Krusenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
AGNES von KRUSENSTJERNA
”Det är blod i min penna.”
I ”Dunklet mellan träden” ger Agnes von
Krusenstjerna en lysande skildring av ett
zigenarläger i en svensk skogsbacke:
”Zigenarna hade blåst sin ande över
skogsbacken, så svensk i sitt armod och i sitt enkla
behag. På en kort natt hade de gjort den till
sitt hem. De hade fått denna plats med
svartnade stubbar och kort gräs att blixtra av tusen
färger och genljuda av röster som liknade
kuttrande djurs kärleksbetygelser och väste
och skällde som besvärjelser.”
Man skulle kunna säga att det är exakt
detta intryck man får av Agnes von
Krusen-stjernas produktion i den svenska litteraturen.
Det blixtrar av tusen färger på hennes
domäner, det kuttrar av älskog och väser av
besvärjelser! Det är något av zigenare över
hela hennes uppenbarelse, något sydländskt,
oroande, fjärranväga. Den glödande sinnliga
mystiken, som är hjärtpunkten i hennes
diktning, den visionära prakten i hennes
symboler, hennes rytmers sprängande längtan,
hennes frasers bultande pulsar, allt bidrar
till det exotiska intrycket. När man lyssnar
till de med bländande virtuositet utförda
glansnumren i hennes framställning är det
de sugande, skälvande stråkdragen i en
zige-narorkester man tycker sig höra.
Och ändå kan man inte säga att det är
något osvenskt i denna uppenbarelse. Agnes
von Krusenstjerna är lika litet osvensk som
Edith Södergran är det, trots
zigenartempera-mentet. Svenska litteraturen har alltid haft
sina ”zigenare”, sällsamma flyttfåglar med ett
annat och mörkare brus i sina vingar än de
bofasta fåglarna, en vildare, hetsigare längtan.
Den svenska kulturgrund som alstrat en
Alm-quist, en Stagnelius har jämnt hundra år
senare med inneboende naturnödvändighet
frambragt en Krusenstjerna och en Södergran.
Dessa flyttfåglar har alltid väckt ovilja och
förargelse hos sin samtid och tagits i moralisk
upptuktelse av sparvarna och kråkorna som
sitter på gärdsgårdsstörarna och vet hur man
skall uppföra sig. Men i själva verket har de
varit bärare av en undertryckt och kanske just
därför så mycket mera brännande längtan hos
sin samtid, och eftervärlden har anammat
dem som en omistlig del av kulturarvet. De
har skänkt svenska litteraturen något av det
”djävulselixir” som människorna till och med
i Norden har behov av, ett medel att nå
kontakt med de världar bortom samhällets
råmärken där människan är ett rov för sitt
släktes dunkla ödesmakter, där vanvett, synd
och hemliga lustar driver sitt spel och det
övernaturliga undret slår ut som en
färgglödande blomma ur vardagens ökentorra
jord.
Det är som denna evigt upproriska, fräcka
och oroande irrationella längtans bärare Agnes
von Krusenstjerna tagit sin plats i den svenska
515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
