Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Agnes von Krusenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
gud vet vad, som blandas med den svenska
adelssläkten von Pahlens blod, och när en
del av dess unga kvinnor till sist samlas i Petra
och Angela von Pahlens hem liksom i ett slags
kvinnorepublik, väntande sina barn och inte
längre i behov av män, kan man verkligen
säga, att de och deras släkt invigts i alla
köttets mysterier och är skickade att i levande
gestalt bära fram verkets biologiska
grundtanke, hymnen till den blinda, tålmodiga,
outtröttliga, oövervinnliga alstringskraften:
”De små människorna trodde att de
syndade och att de skamfullt följde sina lustar
under vårnätters och sommarnätters bleka
måne, men livet behövde dem för sina
fortplantande, förenande, enande ändamål. De
fördes vidare blinda och bedårade av blodets
sång, och de tvingades att skapa och skapa
på nytt, till dess jorden vimlade av barn och
till dess marken stod klädd med blommor och
gräs. Det fick icke bildas tomrum, myllan fick
icke ligga svart och frölös.”
Med romanerna om fröknarna von Pahlen
har Agnes von Krusenstjerna gjort en erotisk
studie av ett djup och en omfattning som
ställer verket i en särklass inte bara inom
svensk utan inom modern litteratur
överhuvud. Hon har koncentrerat sin andliga kraft
och sina rika gåvor på att följa och framställa
de sexuella krafternas spel, sådant hon ser
och uppfattar det, inom ett helt samhällsskikt,
med släkten von Pahlen som sammanbindande
länk. Och hon har här, i större omfattning
och måhända med större allmängiltighet, fått
fram samma erotiska dubbelaspekt som så
tydligt trädde i dagen redan i Tonyböckerna:
den livgivande, alstrande, lyckobringande
aspekten och den förödande, förbrännande,
katastrofala. Den uppenbara förälskelse med
vilken hon skildrar den förra, framför allt
i samband med den unga Angela von Pahlen,
och den fruktansvärda giftiga hätskheten i
hennes teckning av den senare, med allt vad
den innebär av onaturlighet, förvirring och
innerlig känslodöd, säger en att det här är
fråga om ett ämne som står diktaren
brännande nära. Hennes gestalter suger sin näring
ur hennes eget bröst, såsom verkligt diktade
(och inte bara ”uppfunna”) gestalter alltid
gör. Det är något ödesdigert och ödestungt
i sitt eget inre hon söker uttryck för i denna
väldiga målning av förhäxat erotiskt liv:
därför är hennes uppriktighet fundamental och
därför har hon något att ge dem som brottas
med samma problem i ungdom och ensamhet.
Hur man än ställer sig till hennes
framställning — i synnerhet människoskildringen
inbjuder genom sin ofta brutala ensidighet till
livliga protester — kan man inte undgå att
råka under bannet av den egendomliga
ödes-och utkorelsestämning som alltid hos
Krusenstj erna omvärver sexualiteten. Hon ser på det
sexuella med sina egna mysteriehungriga ögon
— så djupt beskuggade och ändå aningsljusa!
Det är ett egendomligt faktum, värt att
lägga märke till, att verkets egentliga
huvudperson Angela är alltför romantiserad för att
göra ett riktigt levande intryck. Det rent
fysiologiska i hennes erotiska uppvaknande och
blomning är mästerligt skildrat, men som
personlighet gör hon ett blackt och
intetsägande intryck. För att inte tala om hennes
älskare, den hemlighetsfulle Thomas Meller!
Han är helt enkelt en glansbild från en
ordinär följetongsroman. I andra fall får
åter den obarmhärtiga satiren till den grad
behärska framställningen att den djupare
tragiken i de öden författarinnan så grällt
belyser undanskymmes. En gestalt som till
exempel arrendatorsfrun Adèle skulle
antagligen för lika skarpsynta men rättfärdigare
ögon ha framstått mera tragisk i sin onda
besatthet och därför inte enbart outhärdlig och
ointressant. Detsamma gäller en typ som Bell
von Wenden; man har svårt att förstå varför
en människa som så uppenbart är behäftad
med ett medfött tragiskt lyte skall exponeras
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
