Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Agnes von Krusenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGNES VON KRUSENSTJERNA
med denna skadeglada hånfullhet. Men den
häftiga partiskheten visar bara hur starkt
författarinnan själv är engagerad i sina gestalter.
Inte minst just denna omständighet ger detta
väldiga panorama den livsvarma, bittersöta
smaken av personlig livsuppgörelse. Och det
finns också fullt upp med överdådigt gjorda
typer, både sunda, livsvarma och hektiska,
farliga, förödda. Det är nog att nämna en av
det senare slaget: fru Landborg. Ett så
fantastiskt komplicerat väsen kan bara en
psykologiens mästare gå i land med att teckna.
Hela familjen Landborg är för resten en
lysande exponent för vad modern
människoskildring förmår, och Stanny Landborg skulle
jag vilja kalla det vackraste och på samma
gång mest tragiska av bokens unga
kvinnoporträtt. I denna gripande gestalt har
författarinnan nedlagt något av det allra finaste
och ömtåligaste ur sina förråd av
människokunskap.
En analys av människoskildringen och de
övriga estetiska kvaliteterna i ”Fröknarna von
Pahlen” skulle bli en alltför vidlyftig historia.
Och hur man än utbredde sig angående de
förmenta missgreppen och de lysande
förtjänsterna, den psykologiska skarpsyntheten
och träffsäkerheten i analysen, den levande
naturligheten i uppläggningen av karaktärer
och situationer, den stämningsfulla och rika
miljöskildringen, den satiriskt accentuerade
blicken för sociala och själsliga
sammanhang, skulle man ändå inte kunna fånga
eller förklara fläkten av frisk originalitet
över det hela. Det avgörande i fråga om
levande konst är varken de så kallade
förtjänsterna eller felen, det är den djupa
personliga upplevelsen eller kanske rättare
genomlevelsen av motivet. Agnes von
Krusen-stjerna har genomlevat sitt motiv med en
hängivenhet och en glöd som till sist måste
hemföra segern. Ur allt det kvalm och den
vedervärdighet som hopat sig på dessa sidor,
där man blott alltför ofta tycker sig ha gått
vilse i en ”erotisk irrgångssalongs” kvävande
labyrinter, framgår till sist som en
fantastisk vision bilden av ”det underbara, det
smutsiga, det outtröttliga rika livet” och dess
förvirrande men storslagna skönhet.
I samband med det törneströdda utgivandet
av denna romanserie har den ofruktbara
diskussionen om vad som är tillåtet i konsten
åter en gång flammat upp. Man häpnar
faktiskt över den massa ovidkommande
struntprat som i sådana sammanhang levereras av
såväl försvarare som angripare. Och dock är
det här som alltid i andens värld det enda
nödvändiga det är fråga om. Ibsen har
uttryckt det kort och koncist i ett av sina brev:
”Hovedsagen er at blive sand og tro i
for-hold til sig selv. Det kommer ikke an på at
ville dit eller dat, men på at ville det, som
man absolut må, fordi man er sig selv og ikke
kan andet. Hele resten fører kun ind i løgnen.”
Det passionerade allvaret i Agnes von
Krusen-stjernas konst vittnar om att hon är ”sand og
tro i forhold til sig selv”; det är just därför
hon är betydande som diktare. Sexuella motiv
behandlar hon inte äärför att hon ”vill” det
ena och det andra, utan helt enkelt därför att
hon måste, därför att hon är sig själv och inte
kan annat. Därför att där går för henne vägen
till den lösning av livsgåtan all verklig dikt
innerst åstundar. För henne är det innersta
personliga problemet, det allt dominerande
livsproblemet av sexuell art: därför fördjupar
hon sig i verk efter verk, med aldrig tröttnande
lidelse, i de sexuella livsföreteelserna. Lika
meningslöst som det vore att förebrå
Kierke-gaard för att han med fanatisk ensidighet om
och om igen borrar sig igenom de
etiskt-religiösa problemen, lika meningslöst är det
att förebrå Krusenstjerna att hon ensidigt
”rotar i det sexuella”. Det kräves mod,
ståndaktighet och en gränslös osjälviskhet inför
uppgiften att gå de vägar Agnes von Krusen-
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
