Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Agnes von Krusenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGNES VON KRUSENSTJERNA
irrationellas länge nog förtryckta ställning
i svenska litteraturen. När Aimée Macdougall
ser zigenarens röda skärp ”fladdra ut som
en upprorsfana” över den karga, avbrända
svenska skogsbacken, så är det nog en flik av
Krusenstjernas egen röda upprorsfana man
skymtar i den svenska romandiktningens
var-dagsgrå skogsbacke.
Det är ett ganska lustigt skådespel att se
höglärda herrar kritiker med näsan i ”Sveriges
adelskalender” leta rätt på de i
Fattigadel-serien skildrade personernas ”riktiga” namn,
för att sedan med högtidligt rynkade pannor
brännmärka författarinnans gränslösa
indiskretion. Man frågar sig om de ingenting
lärt under sitt studium av litteraturens
historia. Är det måhända med fin takt och
diskretion och gott uppförande som
världslitteraturens levande verk blivit till? De ser
nog så diskreta ut nu, när de står i skinnband
på kritikernas hyllor och inte begär annat än
en hyllningsartikel då och då till
jubileumsdagarna, men de var en gång till bräddarna
fyllda med brännbara och farliga ämnen,
genomsyrade av hämndlystnad, bitterhet och
outsäglig kärlek. Dante ägnade kärleken en
odödlig hyllning i Beatrices gestalt, men i
gengäld lade han inte heller band på sin
personliga förbittring och hämndlystnad: av de
trettioåtta florentinare som finns nämnda i
”Den gudomliga komedien” försmäktar
trettiotvå i helvetet! Cynismen och den allt
förtärande bitterheten som finns nedlagd i
”Gul-livers resor” är inte heller någonting för fina
näsor. Nej, skenheligheten skär inga lagrar
som litteraturbedömare. Om dikten rättade sig
efter dess anvisningar, skulle den aldrig
förmå uppenbara människans gåtfulla väsende
i dess motsägelsefulla och skiftande mångfald.
Det märkvärdiga och fascinerande i Agnes
von Krusenstjernas romaner, det som höjer
dem över den litterära medelnivån och gör
dem till något annat och mer än glänsande
virtuosnummer är just det som uppväcker
förbittringen: hennes hänsynslöst uppriktiga sätt
att vara sig själv och ge ut sig själv, sina
iakttagelser, sina reaktioner, sitt temperament.
Det är här man finner lejonklon — som
ömsom fascinerar, ömsom sargar och väcker
motvilja. Så ohämmat som Krusenstjerna
förmår ytterst få författare skriva ifrån sig ont
och gott, det är sant. Det kan bara de för
vilka konsten är allt och som inte tar någon
annan hänsyn, varken till sig själva eller till
andra. De har förvisso intet val: det är en
eld inom dem som fäller utslaget. Kalla den
galenskap, besatthet, genialitet — den är
konstens heliga eld. Agnes von Krusenstjerna
hör nog till dem som inte har något val.
Kanske kan man säga att hennes eld är
starkare i hat än i kärlek. När hon skall
skildra det goda och positiva hos människan
blir hon påfallande hjälplös och har inte
många uttrycksmedel till sin disposition.
Angela von Pahlen, så vackert tänkt som
bild — ”hon var livet självt när det är som
vackrast” — blir trots sin fysiologiska
påtaglighet aldrig stort mera än en bild. Men kring
de onda och gemena står det en gnistrande
strålkrans av individualiserat liv! I
”Fattigadel” är moderns gestalt, som är skildrad med
uppenbart hat, intensivt levande in i minsta
smådrag, medan faderns sympatiskt tecknade
figur förblir intetsägande och black. Och
brodern Antonius’ på samma gång obehagliga
och förtrollande uppenbarelse är helt enkelt
oemotståndlig: här har författarinnan
briljerat i vad man med ett strindbergskt uttryck
kunde kalla kärlekshat. Men å andra sidan —
hur underbara uttryck finner inte samma
Agnes von Krusenstjerna för det renaste och
ömtåligaste i en människosjäl,
ungflicksdröm-mar, svärmisk tillbedjan, stum försjunkenhet
i skönhetens mysterium. Hur frisk, källklar
och innerlig är inte hennes konst i de
sällsynt levande porträtten av barn och ungdom.
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
