Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Agnes von Krusenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
Hur stark och positiv och i bästa mening
kvinnlig är inte hennes tro på del växande,
groende, levande, på den ”gröna sj älen” under
allt det som ligger svart och bundet, på den
nya hälsan som skall födas också ur det
människorna kallar sjukdom och tillbakagång, last
och förirring, på det allt förklarande ljuset
som skall bryta fram ur denna ”natt av
skuggor och dunkla gåtor” som omger oss.
Hälsans, skönhetens och glädjens världar har
i själva verket i Agnes von Krusenstjerna en
hängiven och inspirerad tolk. Det är
knappast hennes fel att det är bara i form av dröm
och längtan de uppenbarar sig i den tillvaro
hon ser omkring sig.
Det andligt betydelsefulla i Agnes von
Krusenstjernas produktion är väl just det att
den som helhet är ett uttryck för en djupt
personlig kamp, ett sökande efter den
sanning om människan som ingen konstnär kan
finna utan att gå på djupet med sig själv.
Den vägen var aldrig lätt, och är kanske
med nutidens psykologiska teknik svårare än
någonsin. Den starka tro på livet och den
intensiva längtan till skönhet och harmoni
som bär upp Krusenstjernas diktning är
tragiskt dyrköpt: den är räddad ur
helveten av ondska och fördärv, bevarad genom
bittra och förödande lidanden. Ju mera man
begrundar denna produktion, hänförd av
dess konstnärliga kraft och glöd, förbryllad
och mången gång tillbakastött av de
mänskliga motsatser den rymmer, desto djupare
fattar man vilket mått av lidande och
själv-förbrännande lidelse ett sådant konstnärskap
gömmer. Det är blod från ett innersta
hemligt väsen på dessa sidor. Man kommer osökt
att tänka på de ord om konstnärskapets
tragiska hemlighet som Edith Södergran lagt
i Zigenerskans mun:
Trotsigt blickar jag människorna i ansiktet:
Vad veta de att korten bränna?
Vad veta de att bilderna leva?
Vad veta de att varje kort är ett öde?
Agnes von Krusenstjernas konst är sådan:
korten bränner, bilderna lever, varje kort är
ett öde. Är det inte just därför den förmått
bringa i dagen så mycket sådant som annars
aldrig blir synligt på ytan, pejla själarnas
djup och de förödda bottenskikten hos en
samhällsklass i upplösning? Är det inte därför
den socialt äger en lidelsefull slagkraft som en
mera opersonlig så kallad social romankonst
förgäves söker uppnå? Det är sådana
dyrköpta ting vår tid behöver och skall veta att
uppskatta. När de självsäkra kritiska
förmaningarna för länge sedan sjunkit i glömska,
kommer man att gripen lyssna till den trötta
ironien i författarinnans egna ord: ”Kanske är
jag ändå ganska allvarlig — kanske rätt mycket
allvarligare än många av de ’allvarliga’.”
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
